Kortpredikan 26 november 2020
Upp 18: 1-2,21-23; 19: 1-3,9a; Ps 100; Luk 21: 20-28
Babylon och Jerusalem är städer i vår historia, men i dagens läsningar är de främst tecken på något mera än historia.
Babylon är en känd stad i bibeln, inte minst som den stad till vilken folket fördes bort i fångenskap på 500-talet f.Kr. Men staden förstördes och störtades av perserna hundra år senare.
I Uppenbarelseboken syftar Babylon på Rom, som staden var när bibelns sista bok skrevs, kejsarstaden, platsen för moraliskt förfall och blodig förföljelse av de kristna. ”Babylon” blir en symbol för ondskans mysterium, ”ett tillhåll för demoner, ett näste för alla orena andar”.
Domen över ondskans välde är fälld. Det skall ”slungas i djupet och aldrig finnas mer”. Ondskan förintar och upphäver sig själv.
Mitt i denna slutliga uppgörelse skymtar en annan stad fram, det himmelska Jerusalem, där det hörs en lovsång över Guds rättfärdiga domar: ”Frälsningen och härligheten och makten finns hos vår Gud”. En måltid skymtar fram, ”Lammets bröllopsmåltid”.
I evangeliet står Jesus inför det historiska Jerusalem och förebådar dess fall. Men det historiska pekar mot det större, både för Jerusalem och för Babylon.
Han talar om ”hedningarnas tid”, som är vår tid. Också den tiden skall drabbas av ”ångest och rådlöshet”, ”himlens makter skall skakas”. Men också den tiden skall en gång vara ”förbi”.
Den bereder för något större. Något som är viktigare än det som bara är historia, viktigare än både städer, pandemier och klimathot.
Guds plan skall fullbordas. ”Människosonen skall komma med makt och stor härlighet”.
Inför detta säger Jesus sina lärjungar: ”Räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.
Vi hör samma uppmaning i varje eukaristi: ”Upplyft era hjärtan”. Den följs av en inbjudan med orden hämtade från Uppenbarelseboken: ”Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid”.
Det historiska minns vi och lär av. Det utlovade hoppas vi på. Den sakramentala närvaron tror vi på och deltar i, för att hålla oss vakande i hoppet och växa i kärleken.
pater Ingmar Svanteson
