Kortpredikan 6 november 2020
Fil 3: 17-4:1; Ps 122: 1-5; Luk 16: 1-8
”Denna världs människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör.” De tänker på ”det jordiska” med klokhet, list och iver. Det är deras kloka beslutsamhet som Jesus prisar hos förvaltaren i liknelsen, inte deras metoder eller oredlighet.
Vi hör om en liknande ”klokhet” när Paulus beskriver de många som är ”fiender till Kristi kors”. Det slutar ju ”i fördärvet”. Han säger det inte ironiskt eller spydigt, utan ”med tårar”.
”Deras gud är buken och sin ära får de genom könet”. Det kan handla om ren hedonism, där njutningen, hedoné, blir livets högsta goda, ibland styrt av ett gnostiskt förakt för kroppen, vilket legitimerar att man gör med den efter rent godtycke.
Men kroppen är skapad av Gud och skall förhärliga Skaparen, trots att den är svag, dödlig och lätt förför oss.
Den döptes kropp är ett tempel för den helige Ande.
”Kroppen är frälsningens gångjärn”, säger en tidig teolog, caro cardo salutis. Det är genom att anta människans kropp som Gud frälste oss.
Så fortsätter det, när frälsningen förmedlas till oss genom de heliga sakramenten, så att vi kan förhärliga Gud med vår kropp.
Trots att målet är så högt – ”Vårt hemland är himlen” – börjar det redan här i vårt kroppsliga liv.
”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet.”
Målet är den fullbordade ”förvandlingen”, men den börjar redan här i kraft av det allraheligaste sakramentet.
Kommunikanten får del av det bröd och vin som förvandlats till Kristi förhärligade kropp och blod.
”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet.”
pater Ingmar Svanteson
