Predikan. Kristus Konungens Dag 2020

Predikan. Kristus Konungens Dag 2020

Hes 34: 11-12, 15-17; Ps 23; 1 Kor 15: 20-26, 28; Matt 25: 31-46

Om Kristus är vår kung vill vi försvara naturrätten, missionera icke-kristna och bygga kyrkor som är palats!

Kära systrar och bröder i Kristus,

Idag förkunnar Kyrkan att Jesus Kristus är kung över allt. Och titeln refererar inte till vår tids konstitutionella, symboliska monarker, utan till den absoluta makt som monarker hade under första århundradet. Då tillhörde allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst fursten, vilket ordet ”undersåte” vittnar om.

Kristus är alltså kung över precis allting: alla länder, platser, människor, allt annat som finns på jorden och i hela universum, överallt, i alla tider. Till skillnad från världsliga härskare, som förstås inte kan göra anspråk på någon annan person, även om många trott det, har Kristus ett dubbelt anspråk på allt i universum och bortom det, synligt och osynligt. För det första, därför att han, Guds levande och verksamma Ord, är den genom vilken allt har skapats, vilket vi ju varje söndag påminner oss om i trosbekännelsen. För det andra, kommer hans anspråk av att han har frälst oss, återlöst oss, från den eviga döden, syndafallets och arvsyndens yttersta konsekvens. Detta Kristus dubbla anspråk underströks i vår andra läsning ur Första Korintierbrevet: ”han måste härska”.

Kristus kungadöme har således en eskatologisk dimension, något som blir tydligt av både första läsningen ur profeten Hesekiels bok och Jesus berömda liknelse i evangeliet om den Yttersta domen. I Jesus Kristus förenar Gud gudomligt och mänskligt i en person. I honom uppfyller Gud själv sitt löfte i förbundet med Israel att, som första läsningen beskrev, vara herden och befriaren som kommer med rättvisans rike. Så att, som andra läsningen utlovade, ”Gud blir allt, överallt”. Dvs fullkomnar allt i en ny himmel och en ny jord.

När målet för existensen i Kristus nu blivit synligt och möjligt att nå binds den eskatologiska dimensionen samman med den andra dimensionen av hans kungadöme: den som betyder något för våra handlingar och val här och nu. Kristus kungadöme är inte bara något som hör till framtiden, som kommer en dag, och då ska ges till alla. Det sista avfärdar ju Jesus själv i evangeliet. Alla blir inte frälsta. Men det som i ljuset av just det paradoxalt nog är hoppfullt, är ju att Jesus också berättar att framtiden kan påverkas här och nu; av om, och hur, vi med vår fria vilja faktiskt samarbetar med Guds nåd, erbjudande av gemenskap med sig i Kristus, på helighetens väg; svarar på frälsningen genom att vilja leva allt heligare. Vi har alltså varje dag, så länge vi lever här, ett val mellan Kristus kungadöme och kungadömen för alla andra och allt annat, med det 100 procent gemensamma att de inte ger evigt liv.

När Jesus beskriver vad som gör skillnaden mellan fåren och getterna, frälsningen och det eviga straffet, är konkretionen det mest slående. Det spelar ingen roll att ansluta sig till stolta paroller om frihet, rättvisa, solidaritet osv; att vi har känt starkt för det rätta, demonstrerat om vad andra måste göra. Nej, vad som är avgörande är den levande tron, för att tala med konciliet i Trient: de gärningar som utgår från, och bygger upp, ett liv med och i Kristus. Dvs i vilken utsträckning vi tillåter honom vara kung i vårt liv, vara den som allt i vårt liv, ytterst vi själva, tillhör och allt i vårt liv, allt vi gör, därför också ska uttrycka tillbedjan av. Med hjälp av hans Kyrkas förkunnelse och sju sakrament, genom vilka han själv, inifrån oss, vill göra det möjligt.

Levande tro är alltså inte bara en personlig fråga, något som bara rör mig, på min kammare. Nej, den är offentlig. Kristus kungadöme gör ju anspråk på allt. Därför behöver vi hjälpa andra att se Kristus i ”dessa minsta”, främst genom att själva göra det, förstås. Kärlek är viljan av den andres bästa. Vad är bättre än att den andre kan få stå på Människosonens högra sida?

För värnet av Kristus kungadöme i tid och rum har den Katolska kyrkan hans uppgift att påminna varje samhälle, varje kultur, i varje tid, om att det gemensamma aldrig kan organiseras som om Gud inte existerade. Den sekulära statens självständighet gentemot Kyrkan betyder inte att den sekulära staten är självständig i relation till sanningen, så att något blir sant och gott bara för att majoriteten eller makthavarna tycker det. När Kyrkan försvarar naturrätten, t ex i fråga om det mänskliga livets värdighet från befruktningen till den naturliga döden, eller de moraliskt giltiga kriterierna för ett juridiskt äktenskap, eller det faktum att det finns två kön, är det Kristus allomfattande kungadöme hon försvarar, eftersom naturrätten är den gudomliga sanningen avläst i det som är skapat. Något blir inte sant för att Kyrkan lär det. Kyrkan lär det hon lär för att det är sant. I detta är Kyrkan ständigt utsatt och behöver de troendes stöd på olika sätt, med förböner, argument och pengar. Att som katolik vara ljum i Kyrkans kamp här, eller t o m öppet tala emot Kyrkan, är att antingen säga att Kristus kungadöme inte är viktigt, eller att revoltera mot det.

Kristus som alltings kung påminner oss om att vårt sätt att förstå världen, liksom oss själva och vårt eget mål, börjar i Guds överhöghet. Inte för att Gud får som han vill för att han kan ”bossa” effektivare. Utan för att det Gud vill är det som är sant och gott. Han hjälper oss att se det genom förnuftet, när vi håller det rent från fördunkling av ideologier, impulser och intressen, och genom hans uppenbarelse i Kristus konungen, som i sin mest ograverade form bärs vidare i tid och rum genom den Katolska kyrkan, där det som Kristus velat av och gett sin kyrka ensamt är fullt ut förverkligat, som Andra Vatikankonciliet säger.

När Jesus Kristus, som Kyrkan förklarar och förmedlar honom, får vara kung i våra liv, dvs vår främsta värdeskala och enda måttstock, ordnas allt vi gör inom och utanför Kyrkan på rätt sätt. Då blir Kyrkans tro och lära, inte världsliga ideologier eller flyktiga känslor, vår enda riktningsgivare. Då blir religionsdialog ett sätt att främja fredlig samexistens mellan olika sanningsanspråk, men inget som ersätter missionen för Sanningen; och ekumenik en upptäckt av det som kan vara gemensamt för alla kristna, men inget som tonar ner glädjen över, och ansvaret i, att de fullständiga medlen för frälsningen finns i den Katolska kyrkan. Då blir vidare våra familjer en skola i bön och Gudstillit. Då vill vi utforma våra kyrkor som palats med kungen på sin tron synligt i centrum, och låter arkitekt-prestige och våra behov av att titta på varandra stå tillbaka.

Med Kristus som kung blir de sju sakramenten, och i synnerhet den Heliga Eukaristin som vi nu strax ska fira, sättet på vilket vi genom den materia, de naturliga element, som skapats genom och för Kristus, inbjuds till och växer i delaktighet, ja, medregerande, i hans kungarike. Så att, som dagens responsoriepsalm, den berömda och trösterika nr 23, uttryckte det, ”Herrens hus skall vara … [vårt] hem för evigt”. Amen.

                                                                                                      pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här