Predikningar

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Paulus säger att han därmed ”räknades som rättfärdig”. Men denna rättfär­dighet var inte bara en bedömning hos Gud. Något skedde med Abraham. Han blev rättfärdig, har gjordes rättfärdig.

Guds levande och verksamma ord. Skall Jesus, när han kommer, finna någon tro på jorden? I Europa och ett västerland som håller på att förlora sin själ? Så frågar en av den katolska kyrkans kardinaler. Det moderna Europa tycks ha glömt vad hon har fått i det förflutna och vet inte vad hon skall göra med sina materiella och tekniska tillgångar. Människan har tillkämpat sig frihet, men vet inte vad hon skall använda den till. När sedan problem uppstår saknar hon ledning för att lö­sa dem. Utan sanning går friheten vilse. Utan den tro Europa tagit emot blir hennes ledare blinda. Utan Gud finns var­ken sanning eller rätt, Till slut återstår bara - ingenting.

​​​​​​​”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­de”. Abra­ham trodde på löftet om en son, trots att hans höga ål­der ta­lade emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. Längre fram i sitt brev skall Paulus säga att han är stolt över sina lidan­den, ”ty lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”. Kan lid­an­de föda hopp?

​​​​​​​Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 icke-judiska folk. Jesus har inte bara utrustat och sänt ut de tolv apostlarna. I dagens avsnitt berättar Lukas hur ytterligare 70 (eller 72) utses och utrustas för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. Gregorius den store ser ett mönster.

Jag vet att min befriare/förlossare lever. Ur läsningarna vid denna begravningsgudstjänst för syster Ansgaris är det ett ord som lyser fram med särskild kontur och klarhet: ”Jag vet att min befriare lever”. Det är den hårt prövade Job som formulerar det. Han vill att orden sätts på pränt, att de huggs in i klippan med järnstift och bly: ”Jag vet att min befriare lever”.

​​​​​​​"Gud skall löna var och en efter hans gärningar", både juden, men också greken, dvs. alla människor. Tron på den slutliga domen gör alla människor fullkomligt jämli­ka. ”Gud rör inte skillnad på människor.” ”Gud dömer rättvist.” Var och en skall dömas efter den in­sikt han har fått. Hedningen har skapelsens bok att läsa i. Genom sitt samvete vet han att det finns skillnad mellan rätt och fel. Han får inte vända "ryggen åt sanningen och följa orät­ten".

​​​​​​​I Romarbrevet förkunnar aposteln en sida av Guds rättfärdighet, som var dold för de flesta, då som nu. Guds rättfärdighet är inte bara döm­ande. Den är också skänkande, förlåtande och nyskap­ande. Den ges som en gåva och tas emot i tron på Jesus Kris­tus. Han kallar det "en Guds kraft som räddar var och en som tror". Den erbjuds både juden och greken, eftersom alla har syndat och står under ”Guds vrede”.

​​​​​​​Vi börjar en vandring genom Romarbrevet, Pauli väldiga brev till de kristna i den dåtida världens centrum. Han förkunnar ”Guds evangelium”, som är ”evangeliet om hans Son”. Brevet börjar med att Paulus presenterar sig själv som ”Kristi Je­su tjänare, kallad till apostel”. Så hälsar han ”alla Guds älskade i Rom”. Vi vet inte hur församlingen uppstod och Paulus har inte varit där tidigare, men han känner några av dess medlemmar.

En av de tio kommer tillbaka och tackar. Alla tio har botats från sin fasansfulla sjuk­dom, men bara en av dem gör sig mödan att tacka. Hur är det möjligt? Var han mera väluppfost­rad än de andra? Jesu svar antyder något mera när han säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.” Jesus ställer frågan själv. ”Var är de nio andra?” Dess­utom var den som bo­tats samarier, en främling för judarna.