Predikan. 2 söndagen under året 2021

Predikan. 2 söndagen under året 2021

1 Sam 3: 3-10, 19; Ps 40; 1 Kor 6: 13-15, 17-20; Joh 1: 35-42

Att försöka leva efter katolsk morallära är att följa med Jesus

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med dagens läsningar vill Kyrkan hjälpa oss att se Jesus Kristus som den enda meningen med livet för var och en.

I evangeliet hörde vi Johannes Döparen peka ut Jesus som ”Guds lamm”. Disneyfilmernas gulliga, pratande djur ger här helt fel associationer. Om vi tolkar Bibeln genom betydelsen som olika begrepp har för oss idag, förstår vi aldrig budskapet. Judiskt troende på Jesus tid associerade ”lamm” tillsammans med ”Gud” till offer i templet, och specifikt till offret i samband med Påsken. Johannes säger alltså att Jesus själv ska bli ett offer, som försonar människan med Gud och inte bara symboliserar önskan om det, som djuroffren i templet; ett definitivt offer genom att en person som både är Gud och människa ger något värdefullt – sig själv och sitt liv, med alla våra synder bokstavligen över sig – för att bryta syndens makt och omvandla döden till en tröskel till det eviga livet med Gud, för den som tror.

Det är därför Johannes Döparens två lärjungar, som vi hörde om, vill veta mer. Då frågar Jesus vad de vill. Dvs egentligen, i sammanhanget: ”Vad söker ni som högre mening med ert liv?” Och deras svar blir en motfråga: ”Var bor du?”. Men det är det perfekta svaret, det som egentligen säger: ”Jesus, vi söker efter dig”. När Jesus då svarar: ”Följ med och se!” bjuder han in dem, inte på en fika, utan till sitt liv, och klargör livets yttersta mening: en personlig vänskap med honom, vilken kan bli möjlig genom att Gud i Jesus först erbjuder oss sin vänskap. Något Julen vi just har firat påminner om.

Första läsningen ur Första Samuelsboken berättade om Guds kallelse av Samuel att bli en stor profet. Så verklig, så personlig, att Samuel trodde att det var Eli som ropade. För Eli var ju någon som Samuel kände. Men Gud, som kände Samuel ännu bättre, rakt igenom, kunde just därför kalla honom så nära det går. Och i evangeliet gav Jesus Simon, den blivande ledaren för apostlarna och förste påven för den Katolska kyrkan, ett nytt namn: Kefas, Petrus – Klippan. Det markerade vägen för Simon att helt och fullt bli sig själv, nämligen att tjäna på ett särskilt sätt, utföra en speciell uppgift som skulle kräva svåra uppoffringar men ge hans liv verklig mening och därmed glädje och inre frid, trots svårigheter. En uppgift som skulle vara precis den Gud hade skapat Simon för.

På samma sätt, men till andra uppgifter och levnadssätt, kallar Gud faktiskt var och en av oss. Gud känner dig bättre än vad du känner dig själv, vilket ju egentligen självklart, då Gud är den som gör det möjligt för allt, också dig, att existera. Därför vet Gud vem var och en av oss har möjlighet att bli, om vi tillåter honom att leda oss, och, som han inget hellre vill, vandra med oss genom de uppoffringar som väntar på den vägen, genom det offer som Kristus, Guds lamm, har gjort. Kyrkans uppgift är att hjälpa oss att förstå och leva ut vår personliga relation till Jesus Kristus, så att vi ”följer med och ser”, genom att ge oss tillgång till precis den Kristus som apostlarna kände; dvs Gud som blir en av oss för att vi ska få dela gudomligt evigt liv och alltså bli heliga, avskilda, för Gud. Alltmer heliga.

Därför låter Kyrkan oss ständigt möta och erfara det heliga. Det gör vi förstås i helgonen. Och det gör vi i liturgin. Att den katolska liturgin är full av sådant som vi inte möter dagligen – som t ex latin, rökelse, guldglänsande textilier, förgyllda kalkar, knäfall, gregoriansk sång, en massa talande symbolik som t ex att prästen är en man som representerar Jesus och församlingen hans brud – hjälper oss att ta emot det heliga. Skulle mässan göras om till ett vanligt möte, styrt av samma regler som andra sociala sammanhang, skulle den förlora möjligheten att föra oss närmare Gud.

Samma funktion har den Katolska kyrkans morallära, som till sitt väsen är en kärleksfull vägledning från honom som känner och älskar oss bättre än vi själva. I andra läsningen ur Första Korintierbrevet hörde vi aposteln Paulus, på Kristus uppdrag precis som Kyrkan idag, förkunna den oföränderliga, katolska moralläran för församlingen i Korinth i Grekland. Aposteln kritiserar det faktum att kristna där praktiserade ”otukt”, som avser alla utlevda sexuella handlingar utanför det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna, i den falska tron att Gud skulle välsigna en handling bara den ”känns rätt” och inte skadar någon annan. Påpekandet att Gud i verkligheten ser det helt annorlunda, gav då, som nu, få applåder. Men förkunnelsens mål är nu inte applåder, utan att vi ska leva i gemenskap med Gud, i den evighet som börjar här.

Att kristna inte lever helt efter sin tro, eller katoliker inte helt följer Kyrkans lära, på detta och andra områden, är absolut inget argument mot tron eller läran. Utan en påminnelse om att vi ständigt behöver omvända oss, öppna oss mer för Kristus så att han kan göra oss till dem som Gud hade tänkt. Alla synder kan förlåtas om vi släpper taget om våra egon, erkänner att de är synder – något Gud avgör genom Kyrkan och inget vi röstar om – och kommer till Jesus för att be om förlåtelse. I flera fall kan det vänta en väg av uppoffring och kamp, både gällande sexualiteten och allt annat. Men Jesus vill ju att vi kämpar; som han, och med hans hjälp. För att allt det som är vi, också våra kroppar och vad vi gör med dem, blir en hyllning till, ett vittne om, Guds kärleksfulla plan för att vi ska bli sanna, som han tänkt, mer till för honom, dvs heliga.

Minimiregeln att inte skada andra kanske kan vägleda en del sekulär lagstiftning, men, som påven Franciskus påpekade härom året, är den otillräcklig för en kristen, då den är för passiv och inte beskriver vad vi kallas till. Vi ska istället göra som lärjungarna i evangeliet: lyssna till den som pekar på vem Jesus verkligen är, dvs på Kyrkan som fullgör Johannes Döparens uppgift och presenterar Kristus; inte för oss att omdefiniera eller stänga ute från vissa delar av våra liv, utan att helt ta emot; följa med och se mer av, låta göra oss till dem som Gud hade tänkt. Låt oss därför be om nåden att använda vår fria vilja till att försöka leva i efterföljden av det offer som han, Guds lamm, har gjort en gång för alla; det offer som nu strax blir närvarande på altaret. Det som påminner oss om livets enda mening, sammanfattad av dagens responsoriepsalm: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” Amen.

                                                                                                         pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här