Predikan. 3 söndagen under året 2021– Guds Ords söndag

Jon 3: 1-5, 10; Ps 25: 4-5b, 6-9; 1 Kor 7: 29-31; Mark 1: 14-20

Levande och verksamt

Denna söndag, den tredje under året, har av påven Franciskus fått ett särskilt namn: Guds ords söndag. Kyrkan vill göra oss mera medvetna om Guds ord, det ord som vi egentligen firar varje söndag. Det är ett arv från det senaste konciliet, som gav en av sina tunga texter namnet Dei verbum, Guds ord. Det riktar sig till både dem som förkunnar och till alla troende, i synnerhet or­dens­folket, för att de skall lära känna ”det som är långt mera värt, kunskapen om Jesus Kristus (Fil 3:8) genom en ständig läsning av den heliga skrift”. Så citerar man den helige Hieronymus: ”Okunnighet om Skriften är okunnighet om Kristus”.

    Varje söndag lyssnar vi till två läsningar och till det heliga evangeliet. Dagens läsningar handlar inte direkt om Guds ord, ändå undervisar de indirekt om Guds ord.

    Vi hörde i första läsningen hur Jona skickades till staden Nineve med ett nog så bistert budskap. Staden skulle gå under om de inte vände om från sin ”onda väg”. Men det märk­liga hände att folket tog emot budskapet. Man lyste ut en fasta, både stora och små klädde sig i sorgdräkt. Gud såg deras ånger och drog tillbaka sitt hotande straff. Allt skedde ge­nom några ord, framförda av en högst ofullkomlig människa. Kraften låg i hans budskap, i de ord han fått från Gud att förkunna. Jona förkunnade Guds ord.

    ”Guds ord är levande och kraftigt”, säger Hebre­er­brevet. Paulus tackar en församling som han grundat för att de ”lyssnade till Guds ord i hans predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende.”

    Samma kraft märker vi i evangeliet när Jess kallar sina första lärjungar: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”. Evangelisten berättar: ”De lämnade genast sina nät och följde honom”. Jesu ord väckte tro och gav kraft till efterföljelse. Aposteln skall senare uttrycka det så: ”Tron kommer av för­kunnelsen och förkunnelsen av Kristi ord”.

    Det är därför mässans evangelietexter är samlade i en särskild bok, Evangeliariet, som vördas mer än andra böcker, vi kysser och beröker det, som altarets allraheligaste sak­rament. Hieronymus säger: ”Vi äter Kristi kropp och blod i eukaristin, men också när vi lä­ser skrifterna”. En an­nan kyrkofader (Atha­na­sius) säger: ”I Skriftens ord möter vi Herren, vars närvaro demo­ner­na finner outhärdlig”.

    Guds ord är levande och kraftigt, kraftigare än vad den skickligaste talare kan preste­ra. Paulus behövde inte skämmas för sin talekonst. Ändå säger han: ”Mitt tal och min för­kun­nelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft”. Människors ord kan vara kloka och intressanta, men de väcker inte tro. Tron är en frukt av Guds levande och verksamma ord. ”Mina ord är Ande och liv”, sä­ger Jesus. Till sina apostlar säger han: ”Den som hör er, han hör mig”. En av de lärjungar som kallades, Sebedaios son Johannes, skall i sitt evangelium kalla Jesus ”Ordet som blev kött”. Guds ord som vi lyssnar till är en förlängning av själva människobli­van­det och källan för själva tron.   

    Det gäller inte bara det första steget in i trons värld. I andra läsningen under­vi­sade apos­­­teln om trons fortsatta villkor i den här världen. De troende får inte bli felaktigt bero­ende av vare sig familj eller ägodelar. Sådant lär man sig inte på en gång. Det tar tid att lära sig leva i världen, men inte av den. Därför behö­ver de troende fortsatt och kontinuerlig undervis­ning ur Guds ord. Precis som kroppen behöver mat varje dag, behöver själen dag­­li­gen andlig föda. Guds ord liknas ofta vid bröd, mat och dryck. Guds ord är närande föda.

    I benediktinsk tradition talar vi om lectio divina, läsning av det gudomliga ordet. Kyrkan rekommenderar det för alla troende. Det är vad som sker i Ordets liturgi, som alltid föregår ett sakrament. Men det hör också till en daglig andlig rytm. Det behöver inte vara långa styc­ken ur bibeln, men läsningen bör följa en regelbunden ordning. Kanske genom att läsa dagens mässtexter även om man inte kan delta i själva mässan, eller att stycke för stycke följa en bibelbok taget. Då behöver man kyrkans hjälp att rätt förstå det och kan få hjälp av den nyutkomna ”Katolsk studiebibel” el­ler den kom­mentar till årets alla mässtexter som dia­konen Björn Håkonsson skrivit: ”Vand­ra med oss för vägen är lång”.

   Munkarna praktiserade inte lectio divina främst för att få kunskap, hur viktig den än är. De läste för att lämna ut sig åt Guds ord och bli förvandlade av det. En kyrkofader (Cle­mens av Alexandria) säger: ”När en människa öppnar sig för och lyssnar till Skriften är hon inte bara människa. Hon är på väg att bli gudomlig”. Det liknar mottagandet av den heliga kommunionen. Traditionen talar om att äta både vid Ordets bord och vid alta­rets bord. Vi tar emot den heliga kommunionen för att förvandlas av och bli det vi tar emot. När vi lyssnar till Guds ord i bön och handling utför det levande ordet sitt verk i oss. Lyss­na­­ren tuggar i sig och smälter det gudomliga ordet för att förvandlas av det. Även när det inte känns som om något hände, händer ändå något i det fördolda. Guds ord liknar regnet som faller från himlen och som inte återvänder dit utan att ha utfört det vartill det var utsänt, att göra jorden fruktbärande. Men det utesluter inte att det också känns. Ibland smakar det som honung, som självrunnen honung.

    Guds ord är levande och verksamt, det är mer åtråvärt än guld. Guds ord är förlängning­en av Ordet med stort O, som Gud sänt för att rena, omvända, helga och gudomliggöra sina älska­de barn.

    Lovad vare Jesus Kristus, som kommer till oss som Guds levande och verksamma Ord!

    Amen.

                                                                                                    Pater Ingmar Svanteson