Predikningar

​​​​​​​"Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen." Så sjunger kvinnorna när segrarna tas emot. Men den andliga fienden frestar Saul med avundens gift. Han får honom att se "med onda ögon på David". Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är en synd. Den började med Kain. Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven. Det skulle växa till vänskap av ädlaste slag.

”Striden är Herrens.” Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärt­om. ”Med Gud kan vi göra mäktiga ting”, bad vi i morgonens ma­tu­tin. Det är först när vi tar denna sam­verkan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller bå­de Da­vids kamp mot Gol­jat och Jesu kamp mot förstockel­sen.

​​​​​​​”Hur länge tänker du sörja över Saul?” Samuel kunde inte låta bli att sörja över Saul. Med sitt förnuft insåg han att Saul hade ställt sig utan­för Guds planer, men han kunde inte låta bli att sörja över hans tragiska öde. Denna känsla förlamade honom. Han såg sig till­ba­ka. Många sätter sin hand till plogen, men ser sig tillbaka, styrda av vankelmodiga känslor. Visheten varnar de sörjande att sörja ”för länge”. Många fastnar i sor­gen över att livet inte blev som de tänkt och pla­ne­rat. Paulus, däremot, ”glöm­mer det som ligger bakom och sträcker sig mot det som ligger framför”.

​​​​​​​"Lydnad är bättre än offer." De monastiska fäderna hänvisar ofta till detta Samuels bistra svar till Saul. Det förutsätter att man förstår Samuels ord på ett andligt sätt. Amalekiterna, som på den historiska planet var Israels fiender, blir symboler för de andliga fienderna. Man kan inte behålla en viss synd, men ivrigt bekäm­pa de andra. ”Allt vatten rinner ut, också genom ett litet hål.”

Botemedlet inför våra ögon. Världen mår inte bra. Försöken att rädda henne är valhänta och splittrade. Det måste bli så om man inte vet vari världens avgörande sjukdom består. En läkare som slarvar med diagnosen är inte att lita på. I dagens evangelium får vi först en påminnelse om julens budskap. Johannes Döparen stiger in i vitt­nes­bå­set och sä­ger: ”Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde, att han är Guds Son.” Men när Döparen avlägger sitt vittnesbörd ställer han också en diagnos, han vittnar om vari världens sjukdom be­står.

​​​​​​​Vi firar vår domkyrkas invigning. Den symboliserar stiftets enhet omkring sin biskop. ”Där bis­kopen är, där är Kyr­kan". (Ignatios av Antio­kia)  Samtidigt inleds böneveckan för de kristnas enhet. Att då hänvisa till de katolska tecknen på enhet kan låta för­mä­tet. Men det är vårt ödmjuka och frimodiga vittnesbörd. Utmaningen har vi redan firat i människoblivandet. Gud bor i Marias barn.

​​​​​​​Folket vill ha en kung att styra dem, men deras motiv är grumliga. De vill vara som de andra folken. Ändå går Gud dem till mötes. Han låter smörja kungar, trots att han vet att de flesta skall svika och vara trolösa mot förbundet. Jesus botar den lame och förlåter honom hans synder. Den san­ne Konungen upprättar sitt rike. De skriftlärda tar anstöt och uppfattar det som hädelse. Endast Gud kan förlåta synder. Jesus förstår i sin ande vad de tänker. Liksom han ”ser” tron hos dem som bär fram den lame.

​​​​​​​”Vill du, så kan du göra mig ren.” Den spetälske tror på Jesu förmåga att bota. Han tror på Jesu gudomliga makt. Kanske minns han profetens ord: ”Gud kan göra allt vad han vill”. Nu vädjar han till Jesu barmhärtiga vilja och kärlek. Jesus grips av helig vrede och riktar den mot den destruktiva makten. Han rör vid mannen och säger: ”Jag vill. Bli ren!” Kraften förmedlas genom hans ord. Tillvarons hela kamp och viktigaste frågor koncentreras i dessa ord och i det som händer. Att bota någon från spetälska var som att uppväcka en död. Det sker på nytt när absolutionen ges och eukaristin firas.

​​​​​​​Samuel fick hjälp att urskilja Herrens röst. Han trodde först att det var prästen Eli som ropade på honom. Han fick rådet att svara när rös­ten ljöd på nytt: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. När Gud talar måste de röster tystas som gör män­niskan döv för den enda viktiga rösten. Hur sker det? Jesus går själv undan till ”en enslig plats, och där bad han”. Det gör han inte för att han själv behövde det. Han levde ständigt in­för Faderns ansikte och i dialog med honom. Redan profeten vet det och låter Her­ren säga: ”Öppna öron har du givit mig - att gö­ra din vilja, min Gud, är min lust.”

​​​​​​​In sin nöd utgjuter Hanna sin själ för Herren och ber om en son. Men hon gör också något me­ra. Hon lovar att ge sonen tillbaka till Herren för hela hans liv. Prästen Eli går i god för att Herren skall bönhöra henne. ”Gå i frid. Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” Hanna går sin väg, ”fick sig mat och såg inte längre så sorgsen ut”. Gud hör hennes bön och hon ger pojken namnet Samuel, en anspelning på verbet ’be om’.