Predikan. 4 söndagen i Advent 2020

2 Sam 7: 1-5,8b-12,14,16; Ps 89: 2-5,27,29; Rom 16: 25-27; Luk 1: 26-38

Genom port efter port

Den som drabbas av ofrivillig ensamhet kan känna sig som inlåst i ett fängelse. Går det in i hjär­tat snörps det samman och man kan få svårt att ta emot också vänligheter. Det är fi­en­t­­liga makter som låser in och be­grän­sar henne. Det strider mot vad män­niskan är ska­pad till. Yttre faktorer kan blottlägga den innersta mänskliga kampen. Hon är kallad till något större, att föras ut på rymlig plats, där man kan andas fritt. Redan av naturen älskar män­niskan öppna landskap. Men målet är ännu större. Diktaren talar om att föras genom ”valv efter valv”. Den människa som nått målet beskrivs av psal­misten så: ”De saliga går ge­nom port efter port, tills de möter Gud på Sion”.

    Kung David fick höra och erfara detta, att få ”gå genom port efter port”. Han erbjuder sig att bygga ett tempel åt Herren, men får höra att Gud genom honom vill göra något mera och stör­­re. Visserligen fick han förbereda det tempel som hans son Salomo skulle bygga, men först får han höra att det inte är han som skall bygga ett hus åt Gud, utan Gud som skall bygga ett hus åt honom. Guds planer för människan är större än hennes egna. Det är den första ”porten” han förs igenom.  

    Vidare får han höra att det inte handlar om ett hus av trä och sten. Byggnadsmaterialet är människor. Det är Davids ätt som skall bli ett ”kung­a­döme”. ”Ni är Guds tempel”, skall apos­teln senare säga till lärjungarna. Riket består av män­niskor. Och de är mer än trä och sten. De förs genom ännu en port.

    David får höra att den som skall bygga templet är ”den son som skall utgå ur ditt liv”. Det var hans son Salo­mo som fick bygga det konkreta tem­­p­let, men löftet syftar vidare, till något utöver hans bio­lo­giska av­kom­ma. Herren säger: ”Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son”. Ännu en port passeras.

    Den sista porten gäller tiden. Ett jordiskt kungarike rike har sin begränsade tid, men löf­tet till David passerar också tidens port: ”Ditt rike skall bestå till evig tid. Din tron skall vara befäst för evig tid.” Löftet till David för honom ”genom port efter port”.

    Det är detta löfte som ängeln Gabriel aktualiserar för den unga flickan i Nasaret. Den son hon skall föda skall inta ”hans fader Davids tron, hans välde skall aldrig ta slut”. Ge­nom den helige Ande skall den Högstes kraft komma över Maria. Därför skall barnet kal­las ”Guds son”.

    Hela tiden förs vi ett steg vidare, genom ”port efter port”. Från Davids son Salomo till den Högstes Son. Från templet av trä och sten till Davids ätt. I evangeliet, särskilt tydligt hos Matteus, är Josef förbindelselänken mellan Jesus och David. Josef, som blev adoptiv­fader till Jesus, var ju av Davids hus och stam.  Davids ätt kallas ett ”kungavälde”. I evan­gelierna kallas det Guds rike eller himmelriket. Ordet ”rike” betyder ”kungavälde”. Detta rike skall bestå, eftersom det är Guds rike.

    Paulus talar i romarbrevets avslutande verser om en ”hemlighet” som tidigare varit out­sagd, men som nu har ”uppenbarats” och ”gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron”. Kyrkan vittnar om denna ”hemlighet” och läser det första förbundets löften med nya ögon genom den helige Ande.

    Det hela är lika stort som det låter. Inte kunde David bygga detta tempel själv. I en psalm hör vi: ”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves”. Ändå är David redskap och medhjälpare i planen. Davids namn nämns oftare än några andra namn i Gamla Testamentet. Han var långt ifrån felfri, men han var trogen när han väl för­stod vad Gud väntade av honom. Allra tydligast ser vi denna sam­ver­kan mellan Gud och människa hos den unga kvinnan i Nasaret. Den mänskliga sam­ver­kan når sin kulmen i Marias svar:

”Se, jag är Herrens tjä­narinna. Må det ske med mig som du har sagt”. Den mänskliga re­plik som mer än nå­gon annan har förändrat historien.

    Att det är Herren som bygger templet gör inte de utvalda redskapen till passiva statister. Tvärtom. Deras trohet prövas till det yttersta. Alla egna planer måste läggas åt sidan för detta enda, att det är Herren som bygger huset. Här duger inte mänskliga förslag eller am­bitio­ner. All möda är förgäves, även om man stiger tidigt upp och sent går till vila, utom lydnaden för och överlåtelsen åt Guds plan och vilja. Sina vänner ger Herren fram­gång.

    Människan är själv sin störste sabotör. Likaså kyrkan. De yttre fienderna är lättare att både upptäcka och besegra. Kyrkans svåraste fiender är de som likt trojanska hästar näst­lar sig in med en egen agenda. Människans svåraste fiende är det hjärta som öppnar för lasterna. Dessa förmörkar sinnet och dränerar henne på kraft och glädje, ljus och frid.

    Låt oss fira jul på knä. Den ödmjuke befrias från främmande ockupanter och hjärtat vidgar sig. Den renhjärtade ser vem vi tillber i krubban. Den ödmjuke känner igen honom som ödmjukade sig, som både lades i en krubba av trä och dog på ett kors av trä. Den ödmjuke blir Herrens vän, som Herren upphöjer och ger framgång.

    Överlåtelse och trons lydnad är det avgörande för att vända våra liv och låta de fullbor­das. Det är att öppna dörren för nåden och friden, frihe­ten och gläd­jen.

    Maria gick genom ”port efter port”. Hon blev själv en port som öppnar för den nåd hon själv har fått i över­flöd. ”Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår döds­stund.”

    Allt är sammanfattat i den heliga eukaristin där vi går ”genom port efter port och träder fram inför Gud på Sion”.

    Amen.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson