Predikan. 4 söndagen i Advent 2020

Predikan. 4 söndagen i Advent 2020

2 Sam 7: 1-5, 8-12, 14, 16; Ps 89; Rom 16: 25-27; Luk 1: 26-38

Därför är det viktigt att Gud blev man

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens läsningar uttrycker Adventstidens höjdpunkt. Evangeliet introducerar en förebild i trons tillitsfulla väntan som är den mest upphöjda, skapade varelse som någonsin har funnits och kommer att finnas: Jungfru Maria. Kyrkofäderna har gjort jämförelsen mellan Eva, moder till allt mänskligt, och Jungfru Maria, Guds och Kyrkans moder. I Jungfru Maria har vi ”den nya Eva” som upphäver den skada som den första Eva åsamkat. De första människorna skapades ju i nåd, ”benådade” från Gudsfrånvaro, i full gemenskap med Gud. Men Adam och Eva ville ändå ta mer än det som var deras. De ville ta Guds plats, själva definiera gott och ont. Och p g a dem tuggar arvsynden alltjämt sitt mantra i oss och världen: ”Gud vet väl inte bättre än jag, vad som känns rätt för mig!”

Genom ett gudomligt mirakel vid hennes tillblivelse befrias Jungfru Maria från denna arvsyndens fläck och skuld, och kommer till världen i samma nådens tillstånd som våra första förfäder. Detta är hennes ”obefläckade avlelse” som Kyrkan firar den 8 december och vars effekt uttrycks något dolt, men ändå, i ängeln Gabriels hälsning; utan personligt namn, som annars är brukligt i Bibeln, men med vad hon är: ”du högt benådade!”; dvs i nådens tillstånd. Och till skillnad från Adam och Eva använder Jungfru Maria sin frihet till att befästa och bevara den. Inte genom att ta, utan ta emot; Gud som antar mänsklig gestalt i och av henne för vår frälsning, så att nåden, gemenskapen med Gud, kan tillföras alla som tror. Så är hon både den första frälsta människan, genom att i förväg få del av Guds och hennes blivande sons gärning, och ”mediatrix salutis”, dvs medlerskan för frälsningen.

En annan markör av Adventstidens höjdpunkt i dagens läsningar är att de så tydligt visar hur Gamla och Nya Testamenten hänger ihop, genom att det Nya kommer med det slut som det Gamla saknar. Ängeln Gabriels löfte om att barnet ska få sin ”fader Davids tron” i ett rike som ”aldrig [skall] ta slut”, genljuder Guds löfte till kung David från vår första, gammaltestamentliga, läsning ur Andra Samuelsboken. Jesus jordiske far, Jungfru Marias brudgum, den Helige Josef, tillhörde Davids ätt. Själva kungalinjen i denna ätt var bruten, och kungariket upplöst, efter allehanda katastrofer sedan århundraden. Men släkten hade levt vidare. Släktskap i antikens judendom var en helt juridisk, inte biologisk, företeelse. Genom Josef är Jesus sålunda ättling till kung David.

Utifrån löftet om ett nytt Davidsrike, och traditionens förståelse av det som både evigt och universellt, kunde ingen judiskt troende under första århundradet missa betydelsen av ängelns budskap. Nämligen att det barn som bebådas i sig självt är både fullbordandet av Gud löfte och gudomligt. En sanning som också legat dold i det Gamla Testamentet genom t ex versen i dagens responsoriepsalm om hur den nye David ska relatera till Gud: ”Du min fader”. Först nu, när tiden är inne, dvs det Nya Testamentet, blir sanningen helt uppenbar. Uttrycket ”Guds son”, som hittills tolkats som Israels kollektiva egenskap och använts som kungatitel, har i själva verket burit på ”en hemlighet … som från tidens början varit outsagd”, som andra läsningen ur Romarbrevet uttryckte det, vilken nu avtäcks som en konkret person. Som är sann Gud; av gudomlig natur, Guds son – och sann människa; man.

Genom sitt människoblivande uppenbarar Gud inte bara hela sanningen om sig själv utan också hela sanningen om människan. Vi är distinkta personer med namn och kallelse i Guds plan, tillhöriga enbart Gud, aldrig ”del av” någon annan, redan vid vårt tillblivelseögonblick. Oaktat nyttan för andra. Vår kroppslighet gör oss vidare till man eller kvinna som del av vår natur, inte en adderad egenskap. Jesus är sann människa, som vi strax säger i trosbekännelsen, vilket betyder att han har en kropp och därmed ett kön. Försök att göra just könsaspekten av hans mänskliga natur till något abstrakt, som lika gärna kunnat vara något annat och därför inte behöver beaktas, öppnar för den djupt anti-kristliga föreställningen att människan till slut konstruerar sig själv, och därmed varken behöver någon annan skapare eller frälsare. Dvs arvsyndens hårda kärna, ett hinder för frälsningen. Ett hinder som mannen Jesus föds för att riva.

När Aposteln Paulus i Galaterbrevet talar om att det ”i Kristus” inte finns ”man eller kvinna” förkunnar han förstås ingen ideologi om flytande könsgränser, utan förklarar hur de två könen försonas i frälsningen, så att Guds ursprungsplan i skapelsen kan återställas: könens fullständiga likhet i värdighet och olikhet och komplementaritet i uppgifter. Symboliskt uttrycks detta med talet om Kristus som brudgum och Kyrkan som brud, utifrån Jesus ord om hur man och kvinna i äktenskapet blir ”ett kött”. Och det blir sakramentalt synligt genom det av Kristus själv inrättade manliga prästämbetet, som fullt Kristustroget bara bevaras i de Katolska och ortodoxa kyrkorna.

Kära systrar och bröder! Adventstiden påminner oss om att Gud står, ja, binder sig själv, vid sina givna löften. Som ett skott av Davids stam kommer befriaren för alla folk, från syndens, lidandets och dödens grepp. Och denne är Gud själv, Guds egen son. Allt det vi ser och har här är inte slutet. Vi är kallade till, och utlovade, något mycket större och högre: det eviga livet med Gud.

Den här Julen blir annorlunda för oss alla. Men även år utan pandemi finns det de som nalkas Julen med oro, t o m fasa. Istället för frid och glädje ser de hopplöshet, konflikt, missbruk, ja t o m våld. Till alla er riktar Gud ett mäktigt budskap: över krubbans glädje kastar korset sin skugga. Dvs barnet i krubban är Gud med oss, Gud med dig, som går allt lidandes väg, före och med dig, för att besegra döden och visa att inget mörker någonsin har sista ordet. Julen handlar om Guds ankomst till den som förstår att han eller hon behöver Gud och är beredd att ta emot honom, oavsett omgivning och omständigheter.

Jungfru Maria visar att det autentiskt mänskliga livet, det som lever i och genom vår kropp, vår materia, men aldrig av den, livet i sann frihet, inte handlar om mig eller dig. Utan om vem var och en av oss kallas att bli i gemenskap med Gud; som älskat oss till existens, från vårt livs spirande första, omedvetna sekund, och inget hellre vill än att vi lyssnar till vad han uppenbarar genom Kristus, i Kyrkan och i personlig bön, om sin väg med var och en. Låt Gud, precis som för Jungfru Maria, dra oss ur vår bekvämlighetszon. Låt Gud hjälpa oss byta hjulspår, få oss att lämna beteenden som vi kanske vill följa men som går emot vad Gud lär genom Kyrkan. Låt oss bli ledda dit Gud vill leda, men vi själva inte hade tänkt. Låt Gud besvara dina böner på sitt sätt, vilket alltid är det bästa sättet. Och ge under det som återstår av denna Adventstid, på Jungfru Marias förebild och förböner, ditt samtycke till det gudomliga äventyr som också i ditt fall kan bli Guds uppfyllande av sitt löfte till någon annan: ”Må det ske med mig som du har sagt.” Amen.

                                                                                                      pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här