Predikan. Julnatten 2020

Julens gåva, befrielsen till glädje

Texterna denna julnattmässa liknar en bägare som flödar över. Kollektbönen talar om ”det sanna ljuset som strålar”. Profeten om ”folket som vandrar i mörkret och ser ett stort ljus”. Fri­den skall vara ”utan ände”. Aposteln klargör att Guds nåd har blivit syn­lig som en rädd­ning för alla människor. Herdarna får höra budskapet om en stor gläd­je, en gläd­je för hela folket. När de återvänder från Betlehem kan de prisa och lova Gud. Julens bägare flödar över av ljus, frid och glädje.

    Det låter som en saga, men CS Lewis, som var expert på sagor och myter, säger att evangelierna, rent litterärt, inte liknar sagor och myter. De berättar förvisso om märkliga ting, men är samtidigt förankrade i historien. Lukas namnger både kejsaren i Rom och ståthållaren i Syrien. Bägaren av frid, ljus och glädje är inte bara överflöd­an­de. Den är också förankrad i verkligheten. Otaliga martyrer och bekännare, lärda och olär­da, vittnar om evangeliets sanning. Evangeliet är verkligt.

    Hur kan då en hel kultur rata en sådan bägare? Dagstidningar är idag så gott som kemiskt rena från kristna inslag, både till påsk och jul. – Ett svar är att budskapet är för stort. Män­ni­skans kapacitet att ta emot evangeliet tycks på olika sätt och steg för steg ha blivit mind­re. Hon nöjer sig med jordiska och världsliga gåvor, medan de himmelska gåvor­na ratas. ”Problemet” är Guds kärlek. Den är så stor att han vill ge människan mera än hon kan ta emot och därför inte heller frågar efter. Hon nöjer sig med det näst bäs­ta. Om hon bara delvis tagit emot tron blir hon lätt besviken över att hennes önsk­ningar om till exempel hälsa och välgång inte uppfylls. Särskilt allvarligt blir det om också de troende sekulariseras, så att också de i första hand frågar efter den här världens gå­vor.  

    Ängeln förkun­nade att en Frälsare var född. Han kom som en kämpe för att befria människan från hennes verk­liga fiender, synden, döden och djävulen. Dessa är ocku­panter, de binder och förslavar henne och hon kan inte befria sig själv. Hon behöver någon som kan förlåta hennes synder, ge henne ett liv som döden inte rår på och befria henne från den onda mak­t som förför henne.

    Denne Befriare, vår Herre Jesus Kristus, har förvisso också givit människan och mänskligheten en rad andra gåvor, det vi kallar kristen kultur. Någon har sagt att ju­len och scenen med den heliga familjen runt det nyfödda barnet, Guds människo­bliv­ande, är kärnan i den­na kultur. Där rinner de krafter upp som re­sul­terat i konst och musik, veten­skap och nyskapande, respekten för de svaga, solidaritet, insikt om män­­niskans okränk­bara värdighet både i livets början och dess slut, etce­tera. Det är frukter av det barns födelse som vi firar denna natt.

    Urkällan är Guds kärlek, hans eget liv, ljus och frid, som han vill göra människan helt och fullt delaktig av. Eftersom män­niskans elände började med hennes högmod, tanken att hon ”fixar livet” på egen hand, ”botar” Gud det genom att själv gå den mot­satta vä­gen, genom att ödmjuka sig. Både som ett barn i krubban och som en orätt­färdigt dömd på korset. Han, som sitter så högt, sti­ger ner så djupt, sjunger profeten. ”Han ödmjukade sig ända till döden” skriver aposteln.

    Därför ligger det en ”logik” i att herdar först får höra budskapet. De stod längst ner på den sociala rang­ska­lan, men blir de första som berikas. Något nytt föds i deras hjär­tan, en ”stor glädje”, en bägare som flödar över.

    För människan börjar det i tron och dopet, och fullbordas när Kristus föds i hennes hjärta. Redan tidiga kyrkofäder säger: ”Vad skulle det hjälpa dig att Kristus blev män­niska om han inte föddes i dig?”

    Kristus kom som människa och skall komma åter i härlighet och kraft. Där emellan föds han i den människa som knäböjer inför krubban och låter sig födas på nytt.

    Profeten säger: ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än de som får säd och vin i över­­­­­flöd”. Glädjen är så stor att högmodet måste vika. Profe­ten har sagt det: ”De ödmjuka skall känna allt större glädje”. Djävulen är maktlös inför den ödmjuke.

    Låt oss falla ner inför krubban, låta oss befrias från våra verkliga fiender, och fyllas av gläd­je.

    ”Kristus är född till jorden. Kom låt oss tillbedja honom!”

    Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson