Kortpredikan 21 december 2020

Höga Visan 2: 8-14; Ps 33: 2-3,11-12,20-21; Luk 1: 39-45

Vännen söker sin vän och liknas vid en gasell som kommer ”spring­ande över bergen”. Maria skyn­dar på lätta fötter upp i Juda bergsbygd. Hon bär på honom som söker människan, för att bli hennes vän.

Maria söker upp Elisabet. När Elisabet hör Marias hälsning för­står hon vem som besöker henne. Hon fylls av helig ande och ropar: ”Välsignad är du mer än andra kvin­nor, och väl­signat det barn du bär inom dig.”

Hon fylls av förundran: ”Hur kan det hända mig, att min herres mor kommer till mig?” Hennes förundran är redan fylld av tro.

Elisabet kallar Maria ”min Herres mor”. När kyrkan tvingas klar­gö­ra djupet och höjden av sin Herres väsen, förstår hon att hans mor med rätta kan kallas ”Guds moder”, ”Gudafö­der­s­ka”.

Det nya finns fördolt redan i det gamla. Brudgummens rop efter sin brud rymmer redan Kristi fullbordade verk: ”Stå upp, min äl­skade”.

Så lyder tilltalet: ”Min älskade”! Vad kan skilja oss från Kristi kär­lek?  Aposteln skall kalla oss heliga. Påven Leo skall i julnatten uppmana oss att inte glömma vår värdighet som lemmar i Kristi kropp.

Och det fortsätter: ”Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut. Ty se, vintern är förbi.” 

Lämna mörkret och kom ut i ljuset! Lämna döden och stig ut i livet!

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson