Kortpredikan 24 december 2020

2 Sam 7: 1-5, 8b-12, 14a, 16; Ps 89: 2-5,27,29; Luk 1: 67-79

Sakarias kallar det han besjunger för en ”soluppgång”. Det är ti­den mellan nattens mörker och dagens fulla ljus. Vi lever inte i det fulla ljuset, men i gryningen. Kyrkan låter oss höra Sakarias ord på julaftonens morgon.  

Folkliga jultraditioner har visserligen tidigarelagt det och ser re­dan jul­afton som ”dagen”. Gårda­gen kallas ”da´n före da´n”.[1]

Men liturgin säger oss att ”dagen” är inne först med midnattsmäs­san, och därmed i mor­gon. ”I morgon skall ni skåda frälsning­en…”.

I Sakarias mun syftar ”Soluppgången” på en person, ”rättfärdig­he­tens Sol”, som blir Marias son för att upplysa män­niskan med det gudomliga ljuset.   

Guds plan är större än Davids goda och fromma ambitioner. Det Sonen vill ge oss är större – delaktighet i det gudomliga ljuset.

Gåvan gör det möjligt för oss att driva ut alla mörka ”jul­demoner” i hans ljus och kraft. Vi är ”ljusets och dagens barn”.

Kyrkan vet det när hon bär fram det eukaristiska offret. Det enda offer hon kan bära fram är ”de gåvor du själv har givit henne”.

”O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet, du rättfärdig­he­tens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörkret och i dö­dens skugga”.

[1] Noga taget var ”dan före dan” redan 22 december, då man doppade brödet i spadet från skinkan, alltså två dagar före julafton.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson