Begravningshomilia mot bakgrund av coronapandemin, 18 december 2020
Vi lever i en tid av omvälvande känslor och kanske stor oro. Var och ens liv har blivit något av stort allvar. Hur påverkar döden oss i denna tid?
Födelse – liv – död – uppståndelse – och nytt liv! Ja, det är allas vår lott, vårt mål i livet. En så stor och förunderlig sak det är att leva, att vara älskad. Vid vägens slut ser man landskapet i hela dess skönhet. Från dess början till dess slut. Också i tider av oro och fruktan finns en omisskännlig skönhet. Även i dödens skugga lyser skapelsens skönhet igenom!
En polsk poet i Sverige som jag känner, skrev så fint om sin man: ”Du måste inte säga att du älskar mig. Viktigare än ord är att jag känner mig älskad.”
Så är nog ofta vårt förhållande till Gud själv. Vi kanske inte ber så ofta, vi kanske inte hör Gud tala ord till oss så ofta, som vi skulle behöva, men vi känner oss älskade. I alla våra lyckliga stunder kommer denna erfarenhet tillbaka. Vi är älskade. Sådan är kärleken, Guds kärlek, vår kärlek. Den kan bara upplevas – utan ord. Den kan bara ges vidare – utan ord – i våra gärningar.
Vi skriker oss in i livet och föds med smärta, i livet har vi både medgång och motgång, hälsa och sjukdom, som vi säger i vigselritualet, och till slut får vi lämna allt bakom oss med stor tacksamhet. Det är det paradoxala: döden bringar någon form av liv! Livet, som är tidsbundet, ger oss döden som mysterium!
Vi har ju förstått att livet är en gåva från Gud – därför är den verkliga tacksamheten det mest genuina mänskliga vi kan frammana. Det vi har bidragit med under livet får vi lägga i Guds händer – som vårt tack.
Vår älskade har tagit farväl av de sina med hela hjärtat fyllt av kärlek. Att få vara omgiven av de sina i slutet är alltid en god död, en eutanasi i ordets egentliga bemärkelse. Den kärlek familjen visat är redan i sig ett tecken på Guds nåd. Den förebådar också den än större kärleken, Guds barmhärtiga kärlek. Det är en stor tröst att i tron på Gud ana denna gudomliga kraft och godhet
Vad vår kärastes tankar i det allra sista varit kan vi inte veta så mycket om, bara ana. Men vi får tro att det också varit att be Gud en sista gång här i livet om välsignelse för er alla som nu tar ett sista farväl här i kyrkan. Ni har alla betytt något särskilt i denna människas liv under en så lång och rik livstid. Och det har varit ett underbart slut av det jordiska livet att Jesus själv kommit på besök till dödsbädden och varit närvarande i prästen genom den sakramentala nåden, bikten, avlösningen, bönen och den inre friden. Prästen är ju för oss katolska kristna ”alter Christus” – en annan Kristus!
I dag får vi alla ta farväl, säkert också det med stor tacksamhet för den kärlek och det arbete som kommit oss till del genom denna så älskade person. Nu får vi tro att det blir ett lyckligt återseende i himlen med de redan bortgångna. De som gått före kommer alla att välkomna vår käraste bland de heliga med ett igenkännande leende. Äntligen, möts vi igen! Äntligen får vi vila ut tillsammans hos vår himmelske Fader, som vi så ofta bett till tillsammans under vår livsgemenskap!
När vi tänker på ett sådant möte mellan människor som lämnat oss, måste vi allvarligt fråga oss varför vi lever. Inte minst i dessa tider då livstråden visar sig vara skör och lätt att klippa av. I hela samhället finns en ny känsla, en slags dödsmedvetenhet. Den ska man ta emot, den ska man tacka för eftersom det förr eller senare blir vår tur att säga farväl.
Ska vi organisera vårt liv för att ha kontroll, eller ska vi ha modet att släppa allt och börja den inre resan, ”den som är den längsta”, som Dag Hammarskjöld sade i sina kristna reflexioner?
När vi har sorg, vad ska få oss att leva vidare? Djupast inne erkänner vi nog det stora behovet av Gud. Det är ett stort och avgörande behov. När Jesus böjde huvudet på sitt kors, gav upp andan och dog, gav Han oss livets vishet. Värdigheten i Hans lidande pekar fram mot skönheten och friden i det oförstörbara, i Livets seger över döden. Det är evangeliets ord, säkra som ”Amen i Kyrkan”!
Paulus säger i Efesierbrevet som vi hörde: ”Ty Jesus Kristus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen”.
Paulus talade om människorna i det gamla förbundet under Mose och i det nya och eviga förbundet i Jesus av Nasaret, Faderns Son. Det är i tron på Honom som vi idag har en sorgegudstjänst för en trogen Kristi lärjunge som en gång i dopet blivit en ny människa. Det är vår ansvarsfulla uppgift i dag att be Herren Gud att Han fullbordar det frälsningsverk Han påbörjat i det heliga dopet.
Han vill göra sitt älskade barn delaktigt i den himmelska visheten. Låt oss ta det som ett svar på vår fråga idag varför vi lever. Det är livets vishet som är svaret. Det är ett större svar än vi idag kan fatta. Amen.
Diakon Göran Fäldt
