Predikan vid sorgegudstjänst 2021
Kära familj, kära arbetskamrater och vänner till den bortgångne. Vi vet inte varför Gud kallat vår käre broder till sig i så ung ålder. Hade han inte behövts här bland de levande ännu en tid? Hans vänner behöver honom ju, han var ju förlovad och tänkte gifta sig. Men Gud ville annorlunda.
Varför nu? Varför? Det var kanske en fråga de närmaste vännerna till den unge mannen som dött i Nain också ställde sig.
Den här lilla byn som nämns i Lukas evangelium låg inte långt från den stad där Jesus växte upp, Nasaret. Det var nog en betydande by eftersom den hade en egen särskild port som kunde vara stängd eller öppnad. Människorna levde med varandra i gemenskap och de hörde till ett bestämt folk, israeliterna.
Avståndet mellan de två byarna Nain och Nasaret var inte stort. Jesus och lärjungarna var förmodligen på väg till Nain för att predika Guds rike när de redan vid stadsporten mötte ett sorgetåg på väg till en begravningsplats. Det var en man som dött och nu slöt folket upp för att sörja med mannens mor som stod inför svårare tider eftersom hon var änka och varit beroende av sonen för det dagliga livet. Vad som sedan händer är något som avviker från den naturliga lagen. Den döde väcks till liv och får förenas med sin mor igen.
Om vi själva skulle uppleva något liknande skulle vi säkert inte bli glada – som när någon vinner en tävling eller vinner en stor summa pengar – utan bli förskräckta, precis som folket i Nain som ”fylldes av fruktan” och förklarade för sig själva att det som hänt bara kunde ha hänt genom ett Guds personliga ingripande.
Att någon uppväcks från de döda är egentligen otänkbart och omöjligt. Om det ändå sker måste man erkänna att man inte har en förklaring och inte kan förstå det som händer. Ja, kristna människor, som är döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn med bön och med vatten, vet att tron på de dödas uppståndelse inte kan bevisas med tankarna men att tron är en visshet av ett annat slag och som påverkar hela synen på livet och döden, på synd, på skuld och försoning, på kärlek och förtröstan.
Man kunde säga att tron på den kroppsliga uppståndelsen och det eviga livet för den mänskliga själen är som den öppna porten in till byn Nain dit Jesus var på väg för att förkunna Guds rike med många av sina lärjungar som följde honom därför att de trodde på Honom och var beredda att vittna om sin tro till alla andra de skulle möta på livets väg.
När vi nu i dag som familj och gemenskap ska ta farväl av en ung broder gör vi egentligen samma sak som folket i Nain som gick ut med den sörjande änkan för att överlämna sonen i Guds händer och be om den eviga vilan fram till den dag då Kristus återvänder i makt och härlighet för att uppväcka alla de dödas kroppar och ställa dem inför sig och sedan döma dem efter kärlekens lagar. Gud skall då ”utplåna döden för alltid och torka tårarna från allas kinder”, som profeten Jesaja sagt, inspirerad av Guds heliga Ande, och som vi hörde i den första läsningen ur den Heliga Skrift idag.
Kristendomen är en stor sak. Det är det största som någonsin förkunnats på denna jord. Den har trots mänskliga brister och svåra försyndelser byggt upp en gemenskap för alla och avskaffat allt hinder och murar mellan folk och raser. Alla är vi människor, skapade av en och samma Skapare och efter hans avbild. Genom kristendomen kan människor från jordens alla hörn finna varandra och bygga upp ett liv tillsammans. Det är en stor gåva Gud gett hela mänskligheten. Han har gjort oss till en enda stor familj och uppenbarat sig som Fader till alla som finns till. I en så stor familj kanske det till och med är nödvändigt att också unga människor kallas hem till Gud fast vi tycker det är för tidigt. Kanske hjälper det oss att se livet som det är – en gåva av Gud – och att det jordiska livet är kort men att livet hos Gud i Paradiset är evigt? Vad vi måste inse är att det inte är vi själva som bestämmer över livets längd.
De sörjande i Nain klagade inte på Gud. De sörjde. Så mitt i sorgen hände något de aldrig kunde glömma. Deras tro på det eviga livet blev en verklighet då Jesus uppväckte den unge mannen och gav honom tillbaka till hans mor. De svarade på denna händelse som vi alla borde göra som Guds älskade barn. De lovprisade Gud. De hela livet skulle de tala om detta underverk som de fått uppleva.
Människor behöver tecken. Tecknen befriar dem från tvivel, vanmakt och otro. Gud öppnar en port till det eviga livet genom ett stort och underbart tecken.
Det har till slut visat sig att Jesus själv är den öppna porten in till Paradiset. Världen går förbi utan att gå in. De lyssnar inte till Herrens ord: ”Mitt rike är inte av denna världen”.
Med denna stora gåva följer också människans egna ansvar för sitt liv och för sina medmänniskors liv. Som hjälp i våra svåra stunder och våra farhågor för framtiden, som änkan i Nain antagligen kände så väl, har vi den kristna tron och hör till det folk som får vittna om Guds rike, de kristna, förenade i en gemenskap som firar minnet av Jesus Kristus, offrad på ett kors och uppstånden på tredje dagen så som det var förutsagt. Amen.
diakon Göran Fäldt
