Predikan. 1 söndagen i Advent 2020

Jes 63: 16b-17; 64: 1-8; Ps 80: 2ac,3b,15-16,18-19; 1 Kor 1: 3-9;  Mark 13: 33-37

Finns det råd som är viktigare än andra?

Vi får många uppmaningar i dessa tider, inte minst när det gäller Covid -19. Håll avstånd, tvätta händerna, håll dig informerad, kontrollera hälsan! Men det gäller inte bara Corona. Me­dia flödar över av råd om hälsa och ekonomi. Polisen uppmanar till vaksamhet mot be­dra­gare etcetera. – Också i den andliga världen ges det råd. Många tycks vara goda och välmotivera­de, men råden är många och kan lätt bli för­virr­ande. Också bland de goda rå­den skulle man önska att det fanns en ”rangordning”. Något som skiljde mellan viktigt och viktigast, något som kunde gälla i helst alla situationer.

    I dagens evangelium ger Jesus sina lärjungar ett sådant råd, ja det är snarast en upp­ma­ning. Det upprepas tre gånger i det korta evangeliet: ”Håll er vakna!” Det syftar natur­ligtvis på andlig vaksamhet. Ordet påminner om en annan uppmaning av Jesus: ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla er”. Det är det lilla ordet ”först” som ger maningen dess särprägel. Det finns mycket som är viktigt, men bara en sak som är viktigast. Marta i Betania fick samma budskap: ”Du gör dig be­kymmer för mångahanda, men bara en sak är nödvändig”. Cassianus talar om det rena hjär­tat som kompass i den andliga kampen. Föl­jer man den kompassen kan man inte gå vil­se.

    Det är samma karaktär i Jesu uppmaning ”Håll er vakna”. Kyrkan låter oss höra den när vi går in i adventstiden och ett nytt kyrkoår. ”Håll er vakna”, ty det finns någon som kom­mer. I maningen ligger ett löfte. ”Välsig­nad vare han som kommer.”

    Fäderna talar om Herrens trefaldiga ankomst. Han har kommit, född av jungfrun och lagd i krubban. Han skall komma på himmelens skyar för att döma levande och döda, sät­ta sigill på historien och upprätta sitt eviga rike. Mellan dessa två advent, kommer han på tusen sätt, särskilt i sin heliga kyrka. Han kom­­mer i sitt ord och i sina sakrament. Till den som sitter i karantän kommer han i den andliga kommunionen. Han kommer till den som ber i hans namn. Advent­s­tiden är präglad av gläd­je och hoppfull väntan.

    Men många skulle snarare känna igen sig i profetens klagan. ”Varför låter du oss gå vilse från dina vägar och förhär­dar våra hjärtan, så att vi ej fruktar dig?” De har kanske till och med har hört om och kan säga: ”Aldrig någonsin har man ju hört en annan Gud än dig handla så mot dem som hoppas på honom”. De har hört om hur ”himlen rämnade”, när han blev människa och föddes ur jungfruns sköte. Men de har inte hållit sig vakna. De har låtit sig tyngas ner av det vi hörde igår, ”omåttlighet och dryckenskap och livets bekym­mer”. Guds ord kallar det en sömn som männi­skan måste vakna upp ur. Aposteln säger: ”Ni vet vad tiden lider: det är dags för att vakna! Dagen är nära”. När människans tid är ute är det för sent att vak­na.

    Ännu svårare är att hålla sig vaken. Den som ärligt gör det upptäcker sådant som för­skräcker henne. Ur hjärtat rinner det fram sådant som hon inte trodde fanns där: avund, klagan, dömande tankar, trög­het, självömkan, orenhet… ”Vi stod där som syndare”, säger profeten. ”Vi blev allesam­mans som orena människor och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad. Våra missgärningar förde oss bort som vinden”. – Den som ser sådant frestas att se bort eller att förklara bort. Därmed saboteras Andens verk för den fortsatta vägen.    

    Den som däremot vågar se, får också höra fortsättningen ur profetens mun: ”Men, Her­re, du är ju vår fader, vi är leret och du är den som danat oss”. Det är den botfärdiges bön. Den öpp­nar öron och ögon för evangeliet: ”Välsignad vare han som kommer”. Kyrkan på­minner oss om det i varje mässa. Herren kom­mer för att rädda och frälsa syndare. Välsig­nad blir den som ödmjukar sig och likt den botfärdige rövaren säger, ”vi lider vad våra gär­ningar är värda”, och där­med får löftet att få vara med i hans rike. Advent är lämplig tid för att bruka försoningens sakrament.

    En benediktin, den salige Columba Marmion, säger: ”Kristus är redan i oss genom den helig­görande nåden, men kyrkan vill att denna nåd förnyas, att vi lever av det nya li­vet, än­nu längre borta från synden, ännu mer lösgjorda från våra ofullkomlig­heter, ännu mer fria från beroendet av oss själva och av skapelsen.” Varje dag går männi­skan antingen framåt eller bakåt. Status quo finns inte.

    Också den benådade människan måste hålla sig vaken. Hon frestas att missbruka nå­den eller att tro sig inte längre behöva vaksamhet. Kollektbönen talade om att ”med kärle­kens gärningar gå Kristus till mö­tes”. Profeten talade om hur Herren kom­mer dem till mö­tes som ”övade rättfärdighet med glädje”. För den benådade har något nytt kommit till. Hon har upptäckt glädjen i att göra det goda. Någon har kommit till och tagit sin boning i den ödmjukes hjärta. Någon annan vakar i den som håller sig vaken.

Att läsa Skriften är att låta himlen rämna och låta elden från Guds ord bränna bort de onda tankarna. Varje gång människan ber tar hon ett steg ut ur mörkret och närmar sig ljuset. När hon förlorat nåden och mär­ker hur mörkret lägrar sig över hjärtat måste hon göra som David när han avgav sitt löfte att finna en plats för arken: ”Jag skall inte lägga mig på min bädd, inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäk­tige”. De steg människan tar är en beredelse. Det är Herrens ankomst som gör skillnaden.  

     Ingen bön kan bes om inte Herren redan ”kommit” och ingett bedjaren viljan att be. Och därutöver på tusen sätt. I människor vi möter, i allt som händer. Det som ”händer” får ett ansikte, en mening, det rymmer en an­komst, antingen som en prövning eller som en tröst. ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”. Att hålla sig vaken är att upptäcka Her­rens närvaro. ”Han sover aldrig, han vakar stän­digt, han som beskyddar Israel”. Cassia­nus säger: ”Den som alltid åkallar sin beskyd­dare, är också förvissad om att han alltid är närvarande”.

Därför följer vi Herrens uppmaning att hålla oss vakna, i tro på löftet att han kommer till den som vakar. Med hela kyrkan sjunger vi: ”Välsignad vare Han som kommer i Her­rens namn. Hosianna i höjden!”

Amen.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson