Kortpredikan 27 november 2020
Upp 20: 1-4,11-15; 21: 1-2; Ps 84: 3-6a,8a; Luk 21: 29-33
När vi igår hörde om de mest skrämmande tecknen uppmanades vi att ”lyfta våra huvuden”. Jesus fortsätter och säger: ”Guds rike är nära”.
Mitt i höstmörkret får vi höra att ”sommaren är nära”. ”Detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer.” Kyrkan vet att varje tidsskede mellan Kristi himmelsfärd och hans återkomst ingår i den yttersta tiden.
Inte heller ”det tusenåriga riket”, som Johannes talar om, kan bindas vid någon särskild historisk epok.
Martyrerna är, som så ofta, de tydligaste tecknen på dem som förstått. De visste att ”för Gud är tusen år som en dag”. Deras martyrium gjorde dem till ”kungar med Kristus i tusen år”.
Kyrkan talar om ”en sista prövning som skall få mångas tro att vackla”. Hon varnar för ”en religiös villfarelse som erbjuder människorna en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen… en falsk messianism där människan förhärligar sig själv i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt”.[1]
En besläktad variant är tanken att Guds rike förverkligas ”till följd av att utvecklingen ständigt går framåt”.
Kyrkan varnar för denna naiva optimism och säger ”att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Detta får kyrkans brudgum att stiga ned från himlen. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris”.[2]
Kyrkan firar och föregriper det i varje eukaristi: ”Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man”.
[1] Katekesen art. 675
[2] Art 677.
pater Ingmar Svanteson
