Kortpredikan 28 november 2020, Vårfrumässa
Upp 22: 1-7; Ps 95: 1-7; Luk 21: 34-36
”De skall se hans ansikte.”
På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslutande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i ett av bibelns första kapitel. Livets träd är omflutet av floden med livets vatten. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt.
Ljuset har besegrat mörkret. Men ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De ”upplysta” skall bli ”seende”. ”De skall se Guds ansikte.”
Löftet var redan givet i den sjätte saligprisningen: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Löftet skulle få sin början redan här i livet.
Denna ”upplysning” började med Maria. Hon sjunger: ”Han har sett till sin tjänarinnas ringhet”. Då kunde hon så småningom också se vem hon givit livet, både i barnet och i den korsfäste.
Förutsättningen var hennes ödmjukhet.
Det vi kan göra för att växa i ödmjukhet hör vi i evangeliet: ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer”.
Löftena kunna ej svika. De är redan på väg att infrias, tydligast i den heliga eukaristin, som firas inför ”Guds och Lammets tron”.
”De skall se hans ansikte.”
pater Ingmar Svanteson
