Kortpredikan 24 november 2020, S:t Andreas Düng Lac, präst, och hans följeslagare – de vietnamesiska martyrerna

Upp 14: 14-20a; Ps 96: 10-13; Luk 21: 5-11

De projekt människan försöker genomföra med ryggen mot Gud är i grunden dödsdöm­da. Det utesluter inte att människan, också den som inte tror, kan utföra goda ting, men deras värde är be­grän­sat.

Bibelns sista bok beskri­ver den underliggande kampen där det till slut skalats fram endast två alternativ. Domen liknas vid en vass skära som skall skörda.  

När detta sker står de återlösta redan hos Lammet på Sions berg.

I evangeliet hör vi några uttala beundran för templet och dess skönhet. Det var på väg att byggas upp av Herodes den store och stod färdigt några decennier efter Jesu död, men skulle totalt förstöras år 70. Jesus förutsäger det, men vet att inte ens det betyder slutet. De som hör hans svar ställer frågan när det skall ske.

Jesus varnar dem för att inte bli vilseförda av dem som tror sig veta när tiden är inne. Inte ens ”jordbävningar, pest, hungersnöd och andra för­färliga ting” är entydiga tecken.

Uppenbarelseboken ser in i det yttersta och beskri­ver vad som skall ske efter dessa prövotider, efter det som ”först måste hän­da”.

Vad gör Kyrkan under denna väntetid? 

Hon fortsätter lugnt att förkunna det evangelium hon har fått sig an­för­trott, inklusive tron på att Gud en gång skall ”dö­ma levande och dö­da”. Hon uppmanar oss att lyss­na, att hålla oss vakna och att inte tap­pa besin­ning­en.

En av de vietnamesiska martyrerna skriver: ”Mitt under dessa li­dan­den, som brukar förfära andra, fylls jag genom Guds nåd av jublande gläd­je, ty jag är inte ensam utan tillsammans med Kris­tus”.

Kyrkan firar den eukaristi som gör oss ”tryg­­ga i all oro och för­vir­ring, me­dan vi lever i hop­pet om sa­ligheten och väntar på vår frälsares Jesu Kristi åter­komst”.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson