Predikan. 29 söndagen under året 2020

Predikan. 29 söndagen under året 2020

Jes 45: 1,4-6;  Ps 96: 1,3-5,7-10; 1 Thess 1: 1-5a;  Matt 22: 15-21

Ge Gud det som tillhör Gud

    ”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick erfara det när de gi­ll­rade en fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt el­ler inte att ge kejsaren skatt?”

    Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skul­­le betalas med ett mynt, en denár, som ungefär motsvarade en dagslön. Myntet hade en bild av kejsaren och en text: ’Tiberius, son av den gudomlige Augustus’. Att betala med detta mynt uppfattades av judarna som avguderi och ett svek mot tron på den ende Gu­den. Somliga vägrade ett avlägga den, men de flesta fann sig i det med en tyst reserva­tion. Fari­sé­erna hycklar först be­undran och respekt för Jesus: ”Mästare”, sä­ger de, ”vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för nå­gon och ser inte till personen.” Om Jesus hade svarat att man kunde betala skatten, hade de kunnat anklaga honom för bristande tro på Israels Gu­d. Om han hade upp­manat till skatte­vägran, hade han kunnat anklagas för uppror mot den ro­merska makten.

    Jesus märker deras onda avsikt och undviker suveränt fällan. ”Hycklare”, säger han, ”varför vill ni sätta mig på prov?” Han går skickligt till väga, steg för steg. Han ber dem först visa fram ett mynt. De räcker fram en denar, ett indirekt tecken på att de själva be­talade skatten, och han frågar: ”Vems bild och namn är det här?” De svarar aningslöst:

    ”Kej­sarens”. Så följer Jesu svar: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsa­ren och Gud det som tillhör Gud”. De häpnar och går sin väg, överlistade. ”Den svekfulle mö­ter du med list”, sjunger psalmisten. Jesus äger inte bara duvans oskuld, utan också or­mens list.

    Jesu svar har spelat en roll i kyrkans historia. Också i hennes sociallära. Kyrkan vill inte grunda någon guds­stat. Hon respekterar de rättvisa lagar som samhällets egna legala in­stanser stiftar. Pau­lus skriver i Romarbrevet att de styrande är Guds tjänare. ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, skatt, tullar, respekt, vördnad”. I Jesusordet ser teologin också ett stöd för att respektera vetenskap och mänsk­ligt förnuft. Tron behöver för­nuf­tet. Kyr­kan vet ock­så, av bitter erfa­ren­het, att hon själv måste lyss­na till vetenskapen, när denna talar med sin egen kompe­tens.

    Men den som lyssnar till Jesu ord hör var accenten ligger. Det vi är skyldiga stat­lig över­­het, förnuft och vetenskap är ett intet mot vad vi är skyldiga Gud. ”Ge Gud det som tillhör Gud.” Myntet hade en bild, som visade dess ägare. Redan tidiga kyrkofäder på­min­ner om att människan själv liknar ett präg­lat mynt. Hon bär Guds bild i sitt innersta. Hon är ska­pad till Guds avbild. Hon tillhör Gud. Ge Gud det som tillhör Gud, det är dig själv!

    ”Frambär er själva som ett levande och heligt offer”, skall aposteln senare säga. Hela det kristna livet är sammanfat­tat i denna be­fall­ning: Ge Gud det som tillhör Gud!

    Hur detta går till hörde vi i andra läsningen, där Paulus berättade hur de kristna i Thes­sa­lonike hade tagit emot hans förkunnelse och därför levde i tro, hopp och kärlek. Tre­fal­den, som kallas de gudomliga dygderna, var en gåva, men en gåva som de måste leva i, uthålligt hålla fast vid, låta växa och bära fram som offer på hjärtats altare.

    Tron hade då fått som gåva, tron på Fadern, Sonen och Anden, i vars namn de blivit döp­ta. Den gåvan hade de inte tänkt ut eller givit sig själva, även om de använde sitt för­nuft för att förstå den och sin vilja för att bekänna den. Tron upplyste dem om att hela livet var en gåva av den himmelske Fadern, att de hade en Frälsare som befriat dem från de­ras synder och att Anden var utgjuten i deras hjärtan för att hjälpa och helga dem. Denna tro hade för­ändrat hela deras liv. Men det var början på en väg. Hela deras liv skulle vara ett svar på Guds gåva och anspråk. De stod till Guds förfogande. Nu var det Guds vilja som gällde.

    Och detta liv var bara början. De hade fått ett hopp om evigt liv. Vad de skymtade och anade i sina hjärtan var försmaken till livets saliga fullbordan. De levde i hoppet och fick kraft att härda ut i motgångar och lidande.

    Tron upplyste dem om att Gud inte hade gjort detta av någon nödvändighet, utan av kär­­­lek. ”Han förde mig ut i frihet, ty han älskade mig, han ville mig.” Det enda adekvata svaret var därför att gengälda detta med kärlek. Att ge tillbaka de gåvor hon fått, trons, hoppets och kärle­kens gåvor blev det viktigaste i livet.

    Aposteln drar en slutsats: ”Tacka alltid Gud!” Hela livet skulle bli tacksägel­se. Det kan vara svårt att höra som en befallning, inte minst i motgångar. Det utesluter inte kla­gan och rop. Psaltaren är full av sådant. Men den som ”klagar inför Guds ansikte” och dessutom börjar tacka - och upptäcker att de flesta klagopsalmer slutar i tacksägelse - gör en märk­lig upptäckt. Tacksägel­sen växer ju mer hon tac­kar. Hon upptäcker mer och fler gåvor att tacka för, i skapel­sen, i sin egen historia. Gud är ju suverän på att vända ont till gott. Hur många gånger har han inte räddat mig ur till synes hopplösa situationer? Eller hindrat mig från att begå dumheter? Och generöst förlåtit mig gång på gång… Också i en pan­demi finns skäl att tacka. Över viruset råder vi in­te, men den som tar emot det som en prövning och intensifierar sin omvändelse, sin kärlek och sitt hopp - en sådan människa får inget virus makt över.

    Den som ger Gud det som tillkommer honom, tron, hoppet och kärleken, växer från av­bild till likhet - och det utan gräns. Den­na hemlighet får sitt tydligaste uttryck i den heliga eukaristin. Där bär vi fram och ger till­ba­ka till Gud alla våra gåvor. Liturgiskt ser vi det i of­fertoriet. Systrarna bär ställ­företrädande fram allas gåvor, symboler för oss själva. På alta­ret, där Kristi offer frambärs, förvandlas de framburna gåvorna till vida större gåvor, Kristi förvandlade och för­härligade kropp och blod. Och det påverkar allt.

    ”När eukaristin firas”, säger en kvinnlig teolog,[1] ”förenas himmel och jord, Gud och män­­­ni­ska. De som firar eukaristi utför därmed en tjänst som världen är i trängande behov av. Euka­ristin är inte bara något som de när­varande deltagarna finner vacker och som de behöver för sitt eget själs­liga välbefin­nande. Det är den största tjänst de kan utföra för si­na medmänniskor, viktigare än nå­gon annan tjänst och insats.”

    Vi bär fram vår tro, vårt hopp och vår kärlek, och därmed oss själva för att vi skall ”nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet”.  

    Vi följer Jesu befallning: ”Ge Gud det som tillhör Gud”. För att hela livet skall bli euka­risti, det är tacksägelse.

    Lovad vare vår Herre Jesus Kristus, som lägger sitt liv i kyrkans och våra händer för att förvandla oss och hela tillvaron.

    Amen.

    

[1] Moder Christiana, abbedissa i benediktinklostret Mariendonk.

 

                                                                                           pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar