Predikan. 30 söndagen under året 2020

Predikan. 30 söndagen under året 2020

2 Mos 22: 21-27; Ps 18; 1 Thess 1: 5-10; Matt 22: 34-40

Gudomlig kärlek ger få applåder

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Att handla gott är en naturlig förmåga hos människan. En förmåga som påven Franciskus vädjar till i sin nya socialencyklika ”Fratelli tutti”. Vi vet att det finns icke-kristna som gör mycket gott, och sådana som kallar sig kristna som gör motsatsen. Både Gamla och Nya Testamentet beskriver det som i moralfilosofin kallas ”naturrätt”, dvs att insikten om det objektivt, moraliskt goda, som återspeglar Skaparens eviga vilja, är nåbar med förnuftet, oavsett tro eller kultur.

Varför ger oss då Gud, i sin uppenbarelse, bud om det vi naturligt kan förstå? Först i förbundet med Israel, där vi i första läsningen ur Andra Moseboken hörde några skarpa budord, förklarade med allmänmänsklig erfarenhet, ur Moses lag, Torahn; och sedan i fullkomningen av detta förbund genom Jesus Kristus? Svaret är att arvsyndens skada i oss försvagar förmågan till det goda genom att dra oss till att ensidigt göra egot, dess behov och världsbilder, till livets centrum. Med erbjudandet om frälsning, evig gemenskap med sig, vill Gud rädda oss från en fångenskap under våra moraliska begränsningar vilken försvårar mötet med godhetens och kärlekens källa, dvs Gud själv.

Denna räddningsaktion består av att Gud placerar kärleken till sig i centrum för våra liv. När Jesus i dagens evangelium slår fast att kärleken till ”Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd … är det största och första budet” betyder det att Gud ska vara det enda, och den ende, som vi älskar för dess egen skull, och att vi ska älska allt annat för Guds skull, eftersom Gud är alltings källa och ursprung.

Jesus säger inget annat än den judiska lagen. I sak. Han är ju själv den gudomlige lagstiftaren. Men i form, hur lagen kan efterföljas, lägger Jesus till något nytt och mycket avgörande; rättare sagt någon: sig själv. Han lägger till sig själv som föredöme för den yttersta kärleken, genom offret av sitt eget liv för att besegra döden för den som tror på honom. Och genom att göra detta offer till något som vi får bli delaktiga i, och närda av, i Eukaristins heliga sakrament, lägger han till sig själv som den ”styrka” som vår responsoriepsalm idag kallar Gud. Jesus blir själv den som gör det möjligt att följa hans eget exempel på kärlek som ett offer av mindre viktiga värden för Guds skull, ”med den glädje som den heliga Ande ger” som Aposteln Paulus beskriver i andra läsningen ur Första Thessalonikerbrevet, när Kristus i sakramentens materia kommer in i vår materia för att, om vi samverkar, förändra och omvandla oss till förmågan att leva hans kärlek.

Det ord som Nya Testamentet använder för kärlek är grekiskans ”agape”, och betyder ordagrant ”viljan av någons bästa för hans eller hennes egen skull”. Den gudomligt inspirerade kärleken är alltså inte en känsla utan en akt av viljan. Bara därför kan den vara ett påbud. Känslor kan vi inte styra över, de kommer till oss, passivt, även om vi förstås kan och ska styra över vad vi gör av dem. Kärlek i meningen ”agape” kommer däremot från oss, aktivt. Att älska Gud med hjärta, själ och förstånd, dvs av hela sin existens, är alltså att vilja Guds bästa, som vi ber i ”Fader vår”: att Guds vilja ska råda överallt. Det tillför inget till Gud som i sig själv är perfekt. Men det är bra för Gud i meningen att Gud vill vårt bästa, och att det är att hans vilja får råda. Han som har skapat oss och därför bättre än vi själva vet vad som ger evig glädje.

Hur förstår vi Guds vilja? Först genom det Kyrkan oföränderligt och definitivt förkunnar på Jesus tydliga uppdrag, i alla tider. Dvs det som rör Gud, frälsningen i Kristus, Kyrkan själv och sakramenten och det moraliska livet. Och sedan inom den ramen, genom det vi i bön förstår hur vi behöver ordna våra liv, och var vi behöver nådens riktning och kraft. Här är våra gudomliga hjälpmedel de sju sakramenten, särskilt bikten. En vuxen bör bikta sig minst en gång i månaden. Då kan Jesus lättare göra arbetet med och i mig; bli ”min styrka”.

Med Jesus blir det synligt varför kärleken till Gud hänger samman med kärleken till nästan, viljan av den andres bästa. Jesus är den i vilken gudomligt och mänskligt kommer samman. Den som verkligen älskar Jesus som Gud, älskar den mänsklighet, och varje medlem av den, som han har skapat. Dvs vill ytterst frälsningen för var och en; att andra får en levande kristen och katolsk tro. Måttet för denna kärlek är de handlingar vi utför för det, vilket förstås inkluderar våra böner för andra.

Kärlek måste inte betyda personligt gillande, som ju är en känsla som man kan hantera men inte påbjuda. Jesus gillade människor olika men älskade alla, då han erbjöd, och erbjuder, sitt eviga liv med Fadern till alla. Att tacka ja eller nej är däremot vårt fria beslut, med helt olika konsekvenser. Kärlek betyder inte heller att sympatisera med alla yttranden, handlingar och livsval hos andra. Det är moralisk relativism, vilket ju Gud i sig är motsatsen till. Sann kärlek, vilja av andras bästa, dvs deras frälsning i Kristus, betyder att jag ogillar yttranden, handlingar och livsval hos andra som riskerar att leda dem bort från Kristus. Precis som den sanna kärlekens blick ogillar allt sådant hos mig. Med den Helige påven Johannes XXIII kallar vi katoliker Kyrkan för hela världens ”moder och lärarinna”. När hon står fast i det hon lär och praktiserar på alla de områden där hon skär sig med världens uppfattningar om vad som är ”modernt” eller ”känns rätt”, uttrycker hon just den gudomliga kärlekens fullhet. Precis som för Herren ger den få, om alls några, applåder. Och precis som för Honom är det heller inget mål för Hans Kyrka.

Jesus säger att vår kärlek till nästan ska vara som kärleken till oss själva. Alla vill sitt eget bästa. Men Jesus vill föra mig längre: att jag ska minnas att Gud har skapat mig till sin avbild och ser varje annan människa – känd, okänd; nära, långt borta; lika, olika; gillad, ogillad – precis så, att längst inne finns en kärna som kan döljas, t o m mycket väl, men som aldrig försvinner: Guds egen avbild; potentialen till fri vilja, förnuft och kärlek. En avbild som Gud genom hela frälsningshistorien, slutligen i sitt människoblivande och dess förlängning i Kyrkan, vill frilägga, rädda och upphöja till gudomlig likhet.

När jag, med hjälp av Kristus, ser och älskar denna flammande, ibland lilla, låga i mig själv; när jag förstår att Han dog för mig och nu i den Heliga Eukaristin ger sig i kropp, blod, själ och gudomlighet, sant och verkligt närvarande, till mig för att jag ska ha det eviga livet med Honom med start redan nu; ja, då kan jag, som Han och med Honom, nu i mig, se och älska Hans gudomliga avbilds låga i alla andra. Amen.

                                                                                                      pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här