Kortpredikan 22 oktober 2020, S. Johannes Paulus II, påve

Ef 3: 14-21; Ps 33: 1-2,4-5,11-12,18-19; Luk 12: 49-53

Paulus sitter inte vid ett skrivbord och tänker. Ännu mindre grubblar han. Han faller på knä och förundras över den ofattbara ”nådegåva, som Gud gav honom med sin kraft och styrka”.

Han söker olika bilder för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”, den kärlek som omfattar ”bredden, läng­den, höj­den eller djupet”, han kallar den ”he­la Guds fullhet”. Det är denna fullhet som skall bo i de troende, så att de kan göra långt mer än de kan tänka ut själva eller ens begära.

Den eld som Kristus tänt på jorden skall spridas.

Det är detta påven Johannes Paulus II syftade på när han installerades som påve och utropade: ”Var inte rädda! Öppna, vidga dörrarna för Kris­tus!”

Fortsättningen hos aposteln är delvis förvånande. ”Hans är härligheten genom kyr­kan och genom Kristus Jesus”. Att allt sker ”genom Kristus” är vi vana att höra. Men ”genom kyrkan”? 

Här tycks kyrkan komma ”före” Kristus. Hon är upp­hovet till att det finns troende. 

Kyrkan tycks vara, inte bara de som är födda på nytt, utan också den som fö­der. Kyrkan som moder. Är det Maria som skymtar fram? I Guds plan var hon som moder till och därmed ”före” sin son. Hon födde den förstfödde och blev alla troendes moder. Vi vet vilken avgörande roll Ma­ria spelade för Johannes Paulus II.

Aposteln mediterar på knä. Hans bön liknar Kyrkans ständiga bön, den euka­ristiska bönen. Med sam­ma mål, att förhärliga Gud genom att Kristus tar sin boning i de troendes hjärtan.

En munkfader säger till en bedrö­vad broder: ”Du måste bli eld”.

Lärjungen, ”tillsammans med alla de heliga”, är kallad att bli den eld som Kristus tänt på jorden.

Vi firar den heliga eukaristin för att på nytt tändas av den gudomliga kärlekens eld. 

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson