Kortpredikan 20 oktober 2020
Ef 2: 12-22; Ps 85: 9-14; Luk 12: 35-38
”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”.
De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. Det är plågsamt, eftersom människan inte får ro utan Gud och dessutom behöver sin nästa. Hon är en gemenskapsvarelse.
”Men nu” – något har hänt med enorma konsekvenser. De som varit ”långt borta” har nu ”kommit nära”. Avståndet är upphävt och fiendskapen är besegrad.
”Skiljemuren” mellan judar och hedningar är nedriven. De hedningar som såg på den judiska gemenskapen med avund, eller var fientliga, Paulus kallar dem ”gäster och främlingar”, har nu fått ”medborgarskap som de heliga”.
Paulus säger att det har skett i Kristi ”kropp”. De som tidigare var åtskilda är nu förenade som lemmar i en kropp, som stenarna i en enda byggnad. Kristus är hörnstenen och stenarna ”fogas samman till en andlig boning åt Gud”.
Apostelns ord är lika oerhörda som de låter. Hans ord vittnar om Guds vilja och plan med den mänskliga familjen, förverkligad i Kristus. Aposteln sade det redan i första kapitlet: Allt är sammanfattat, försonat och nyskapat i Kristus, allt i himlen och allt på jorden.
Det är den kristna tron. Tron vet att det är en verklighet i Kristus. Samtidigt väntar hoppet på att tron skall fullbordas.
Därför uppmanas vi i evangeliet att hålla oss vakna: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande”. – Hur håller man sig vaken? Hur får man hoppet att växa?
Genom ständig fördjupning av tron, till exempel genom att långsamt läsa Efesierbrevet. Endast tron ger hopp. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”.
Och genom bön. När jag vacklar i hoppet har jag dessförinnan upphört att be. Hoppets språk är bönen.
Både tron och bönen övas och praktiseras i den heliga eukaristin – ”till dess han (Kristus) återkommer i härlighet”.
pater Ingmar Svanteson
