Predikningar Thomas Idergard

Att försöka leva efter katolsk morallära är att följa med Jesus. Kära systrar och bröder i Kristus, Med dagens läsningar vill Kyrkan hjälpa oss att se Jesus Kristus som den enda meningen med livet för var och en. I evangeliet hörde vi Johannes Döparen peka ut Jesus som ”Guds lamm”. Disneyfilmernas gulliga, pratande djur ger här helt fel associationer. Om vi tolkar Bibeln genom betydelsen som olika begrepp har för oss idag, förstår vi aldrig budskapet. Judiskt troende på Jesus tid associerade ”lamm” tillsammans med ”Gud” till offer i templet, och specifikt till offret i samband med Påsken. Johannes säger alltså att Jesus själv ska bli ett offer, som försonar människan med Gud och inte bara symboliserar önskan om det, som djuroffren i templet; ett definitivt offer genom att en person som både är Gud och människa ger något värdefullt – sig själv och sitt liv, med alla våra synder bokstavligen över sig – för att bryta syndens makt och omvandla döden till en tröskel till det eviga livet med Gud, för den som tror.

Om vi älskar Jesus, älskar vi sakramenten precis som de är. Kära systrar och bröder i Kristus, I Julens högtid välkomnade vi ”Gud med oss”, och förstår vi Jesus dop rätt ser vi hur Gud genom att bli människa är med oss. Johannes Döparens dop var en symbolisk handling för att visa den egna viljan till omvändelse, från synden till Guds lag. Sådana dop utfördes i Jerusalems tempel. Johannes var själv präst eftersom hans far var det, och prästämbetet i Gamla förbundet ärvdes av män inom Levis stam. Men Johannes utövade inte sitt prästämbete i templet i protest mot templets korruption, en profetisk kritik Jesus också kom att ha.

Igår firade vi hur Guds kärlek sände Sonen i Treenigheten till världen för att erbjuda människan en väg till evig gemenskap med Gud. Idag minns vi hur samma kärlek sände den Helige Stefanos, som den förste martyren, till gemenskapens fullbordan hos Gud.

Dagens läsningar uttrycker Adventstidens höjdpunkt. Evangeliet introducerar en förebild i trons tillitsfulla väntan som är den mest upphöjda, skapade varelse som någonsin har funnits och kommer att finnas: Jungfru Maria. Kyrkofäderna har gjort jämförelsen mellan Eva, moder till allt mänskligt, och Jungfru Maria, Guds och Kyrkans moder. I Jungfru Maria har vi ”den nya Eva” som upphäver den skada som den första Eva åsamkat.

Vi hörde just slutorden i Jesus tal om Johannes Döparen, som har fängslats av Herodes. Jesus vill markera samhörigheten mellan sitt och Johannes uppdrag. Musiken som spelar till dans är en bild av Jesus förkunnelse om sig själv som bröllopet, föreningen, mellan Gud och människa, och sorgesångerna för klagan ska motsvara Johannes Döparens förkunnelse om omvändelse för att kunna delta i bröllopsfesten.

Genom att bli människa banar Gud en väg till oss. Vi hörde detta beskrivas i Markusevangeliets inledande ord: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Ja, det är det gladaste bud som någonsin getts och kommer att ges. Det är inte vi som söker Gud så mycket som Gud som söker oss. Detta är den unikt kristna tanken jämfört med alla religioner: i frälsningshistoriens, ja all historias, absoluta höjdpunkt, är det Gud, som är bortom tid och rum och allt som finns, som tar initiativet, kommer till oss, blir Immanuel, Gud med oss; hans banade väg för oss till sig.

Idag förkunnar Kyrkan att Jesus Kristus är kung över allt. Och titeln refererar inte till vår tids konstitutionella, symboliska monarker, utan till den absoluta makt som monarker hade under första århundradet. Då tillhörde allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst fursten, vilket ordet ”undersåte” vittnar om. Kristus är alltså kung över precis allting: alla länder, platser, människor, allt annat som finns på jorden och i hela universum, överallt, i alla tider.

Om Kyrkan vore ett företag skulle affärsidén vara att producera helgon. Alla döpta kristna är kallade att med Kyrkans hjälp bli helgon, dvs heliga, avskilda för Gud i ett liv efter Guds värdeskala. För att vinna evigt medborgarskap i himlen och ingå i skaran inför Guds tron som vår första läsning ur Uppenbarelseboken beskrev.

Att handla gott är en naturlig förmåga hos människan. En förmåga som påven Franciskus vädjar till i sin nya socialencyklika ”Fratelli tutti”. Vi vet att det finns icke-kristna som gör mycket gott, och sådana som kallar sig kristna som gör motsatsen. Både Gamla och Nya Testamentet beskriver det som i moralfilosofin kallas ”naturrätt”, dvs att insikten om det objektivt, moraliskt goda, som återspeglar Skaparens eviga vilja, är nåbar med förnuftet, oavsett tro eller kultur.

I evangeliet hörde vi hur Jesus meningsmotståndare gillrar en fälla för honom: Om han säger att det är fel att betala skatt till kejsaren i Rom, får han problem med den romerska ockupationsmakten. Om han säger att det är rätt, får han problem med sina judiska landsmän. En vanlig människa skulle ha blivit svårt ställd. Men Jesus, människan i vilken Gud är helt och fullt närvarande, tar nu tillfället att förklara hela poängen med sitt liv, genom en av hans mest berömda oneliners: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”