Predikan 16 söndagen under året 2022

”Feminism och andra politiska ideologier har ingen relevans för frälsningen"

Gen 18: 1-10a; Ps 15; Kol 1: 24-28; Luk 10: 38-42

Kära systrar och bröder i Kristus,

Det är inte orimligt att uppfatta Jesus ord till Marta i dagens evangelium som avvisande. Men vi kan förstås inte stanna vid ett första intryck. För genom att Jesus från Nasaret är Guds eviga Ord som antagit mänsklig gestalt, har allt han gör och säger en evig betydelse, som vi bara kan förstå om vi begriper betydelsen i det historiska sammanhanget.

Tyvärr har det blivit vanligare att göra precis tvärtom, dvs använda våra begrepp och vår kontext för att tolka det som sägs av Jesus, Bibeln och kyrkliga lärodokument. En sådan väg slutar dessvärre ofta i två diken: antingen där vi ger oss själva gudomlig sanktion för allt det vi önskar; eller där allt blir obegripligt. Som då Jesus ord till Marta.

Jesus, och med stor säkerhet hans apostlar, det kan alltså i praktiken ha rört sig om ett stort sällskap, var inbjudna till Marta och hennes syster Maria. Marta, hörde vi, tänkte ”på allt hon hade att ordna med”, dvs satte igång att förbereda måltiden, den då helt kvinnliga sysslan. Maria, däremot, ”satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord”, vilket var vad en lärjunge till en judisk vishetslärare gjorde; en entydig manlig uppgift.

När Jesus konstaterar att detta är ”det som är bäst” också för Maria, bryter han med det dittillsvarande judiska mönstret. Och det har inte ett dugg med feminism att göra, som är en politisk ideologi helt utan relevans för frälsningen, precis som alla andra ismer. Nej, Jesus poäng är istället det han säger om sig själv: han är ingen laglärd, vishetslärare eller profet. Han är Gud, alltings upphov och herre; lagstiftaren, visheten själv, den som sänt profeterna.

Därför kan han nu tydligt visa att relationen till honom inte följer de villkor som gällde för relationen till en rabbi, utan bygger på de villkor som gäller för relationen till Gud, i vilken alla människor är jämlika. Män och kvinnor har absolut olika uppgifter i skapelsen och i Kyrkan, och det bekräftar Jesus genom inrättandet av det helt manliga ämbetsvigningssakramentet. Men män och kvinnor är förstås lika i mänsklig värdighet, och därmed alla kallade till lärjungeskap. Och villkoren för lärjungeskapet – den identitet som ges i dopet och som vi är kallade att växa in i genom att alltmer lära av Jesus och leva efter det – är lika för alla; ung och gammal, jude och grek, man och kvinna. Med sitt svar till Marta pekar Jesus på tre villkor för detta för alla likvärdiga lärjungeskap.

Den ordagranna översättningen från grekiskan, evangeliets originalspråk, av ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs”, lyder så här: ”Du distraheras och störs ofta av många ting, men någonting existerar som är primärt”, dvs i relation till alla de många tingen. Det primära är en primär; Jesus Kristus själv. Och så har vi lärjungeskapets första regel: Kristus måste komma först. Inte så att annat inte får vara viktigt. Men han vill vara värdeskalan efter vilken allt annat i våra liv ordnas, så att inget distraherar, men allt tjänar, honom, Guds förkroppsligade vilja. Vårt sätt att leva våra relationer, våra prioriteringar, vårt arbetsliv, vår fritid, vårt val av underhållning, vårt familjeliv, vårt umgänge, vår sexualitet – i allt och med allt kallas vi att vilja det han vill.

Till vår hjälp att förstå vad han vill har han gett oss Kyrkan och hennes läroämbete. För det är, som han har sagt, att lyssna på honom när man lyssnar på apostlarna, vars röster idag är Kyrkans läroämbete av biskoparna, apostlarnas efterträdare, under Petrus och hans efterträdare, när det i trohet mot Kyrkans tradition och Bibelns undervisning, i alla tider, förklarar Kristus och förkunnar hans vilja. Det som vår andra läsning ur Kolosserbrevet kallade för en vägledning i ”all vishet”.

Den andra regeln för lärjungaskapet både följer ur, och förtydligar, den första och handlar om att göra det goda av rätt anledning, dvs för Guds skull. Martas kommentar kan representera viljan att få uppmärksamhet av andra för det goda man gör. Det är på ett sätt naturligt, det vill vi alla.

Jesus kommentar kan då ses som en vänlig tillrättavisning. Han ber oss att betänka drivkraften, varför vi gör vad vi gör. Och det ska inte vara för att samla personliga ”likes” utan av kärlek, viljan av den andras bästa. Oavsett om någon annan, inte ens den andre själv, uttrycker uppskattning. Precis som Katolska kyrkan gör när hon står fast vid att förkunna Guds bud och Guds plan för alla aspekter av våra liv, trots att omgivningen alltmer unisont menar att man bestämmer det mesta själv utifrån hur det ”känns”.

Men varje handling som vi utför, liten eller stor, är ett fönster mot evigheten. En möjlighet för oss att älska Gud. Ett sätt att praktisera bön. Och ett sätt att be.

Därmed är vi framme vid lärjungeskapets tredje regel som finns i kyrkofädernas tolkning av evangelieberättelsen. Byn Betania där de båda systrarna bor, är en bild av den kristna själen som måste hysa två samverkande delar: ”en som lyssnar till” Jesus ord och ”en annan som betjänar honom”[1]. Maria representerar kontemplationen, bönen; Marta tjänandet, aktiviteten, missionen.

Att Jesus säger att ”Maria har valt det som är bäst” betyder inte att Martas val är dåligt. Tvärtom hörde vi i vår första läsning ur Första Moseboken hur Abraham och Sara, våra urföräldrar i tron, såg tjänandet av sina gäster som ett tjänande av Gud. Men före vi agerar måste vi lyssna. För att kunna göra det Jesus vill, behöver vi lära oss vara med Jesus. Och det sker i bönen, i synnerhet i det tysta lyssnandet till Guds tilltal i oss.

När vi idag översköljs med ord, bilder och digitala impulser behöver vi låta en större andel av den tid vi lägger på bön bestå av ett tyst varande inför Gud, i sakramental tillbedjan eller på andra ställen, t ex hemma, där vi kan skapa ett tyst rum. Helt avstängda från allt brus och alla media. Där allt annat får rinna av, om än bara för några minuter. Och där vi lär oss att vara älskade, förlåtna och kallade.

Ju mer vi följer denna lärjungeskapets tredje regel, bönens, kontemplationens, desto bättre kommer vi att kunna samverka med den nåd Gud ger i tro och sakrament, och så bättre kunna leva efter de två första reglerna.

Att vara lärjunge är att, som vår responsoriepsalm uttryckte det, ”gästa” Herrens ”tält”. Där vi en gång hoppas att få bo, och för evigt betrakta, leva och vara i, glädjen och friden att se Gud som han är. Det som Maria, Martas syster, fick uppleva en kort stund i hemmet i Betania, strax utanför Jerusalem, för nu 2000 år sedan – dvs det allra bästa, som inte ska tas ifrån oss, om vi håller ut i trofasthet. Amen.

                                                                                                                  pater Thomas Idergard

———————————

[1] Citaten i detta stycke är hämtade från den engelske 1100-talsmunken S:t Aelred av Rievaulx