Predikan 24 juni 2022, Jesu Hjärtas dag

Detta gör kristen tro olik all annan religion

Hes 34: 11-16; Ps 23; Rom 5: 5b-11; Luk 15: 3-7

I Guds förbund med Israels folk liknar Gud ofta sig själv med en herde och förbundsfolket med en hjord. Som vi hörde i första läsningen ur profeten Hesekiel. I denna bild betonas hjordens bete, dvs att folket som helhet närs av allt det som Gud exklusivt har gett det för att det ska kunna leva i Guds gemenskap och vittna om Gud för världen; främst Lagen, profeterna och offergudstjänsten i templet. Allt detta beskrivs också ur den enskilde troendes perspektiv i kung Davids berömda, trösterika Psalm 23, vår responsoriepsalm idag.

Guds plan har varit att det i denna hjord, avskild för den särskilda gemenskapen med Gud, ska uppstå en herde som själv är Guds son, som andra läsningen ur Romarbrevet slog fast, och som både ska fullborda förbundet med Israel i den lydnad som folket där aldrig visade, och utvidga det till att omfatta alla världens folk och nationer. För att alla som tror på honom ska räddas undan den eviga döden, genom förlåtelsen av precis de synder som människan begått just mot Gud.

Denne nye herde beskriver Jesus själv i dagens evangelium. Men nu handlar det inte bara om att han för flocken, det nya förbundsfolket, Kyrkan, på bete, dvs den vanliga herdeuppgiften. Den nye herden söker aktivt efter varje bortsprunget får och lägger det på sina axlar och för det tillbaka till hjordens trygghet. Jesus frågor till sina kritiker är retoriska, med den motsatta poängen än den sagda, nämligen att ingen fåraherde skulle söka efter ett bortsprunget får, och därvidlag i vildmarken också riskera sin egen säkerhet, om han hade en så stor hjord att vakta. Då skulle man tvärtom räkna med lite ”svinn”.

Men Gud är inte som vi. Gud tänker inte som vi. Gud ”räknar” inte med ”svinn”. Han anstränger sig istället till det yttersta för att vi ska kunna leva i gemenskap med honom. Det Jesus, sann Gud och sann människa, gör på korset är precis det han beskriver i liknelsens ord. Ger allt för att vi – trots vår benägenhet att vända oss från Gud och till oss själva och till det som är eller som vi vill ska bli vårt – ska få evigt liv. Var och en av oss, skapad som den unika person var och en är, är värdefull för Gud. För var och en finns en plats i Guds gemenskap, en roll i Guds drama, som Gud vill göra sitt yttersta för att vi ska säga vårt ja till. Därför försonar han oss med sig – med en verkan som gäller om och om igen om så behövs och vi bara ber om det – och besegrar döden för vår skull.

Jesu hjärta – kärnan av hela hans person – är just denna kärlek som vill upprätta rättvisan men som överskrider den med barmhärtighet när den möter oss som bortsprungna i synd, brist och oförmåga. Den kärlek, viljan av vårt bästa, dvs vår gemenskap med honom, som längtar efter oss. Inte för att han behöver oss men för att han vet att vi behöver honom. En vetskap vi ständigt påminns om, ifall vi bara tänker efter och reflekterar, när vi söker Gud överallt där Gud inte är. Och som den Helige Augustinus har beskrivit med att ”vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig”.

Jesu hjärta är kärnan i den person som, sårad av sin kärlek till oss, genomborras av soldatens lans och då bara svarar med att ge oss det vi egentligen har sökt, t o m med onda handlingar. För där vatten och blod strömmar ut ur Jesus sida, där föds hans sätt att ge oss delaktighet i sitt gudomliga liv: dopet, Eukaristin och, indirekt därigenom, Kyrkans övriga fem sakrament.

Gud har skapat oss med en längtan efter ursprunget till, och målet för vår existens, dvs efter honom. Syndafallet och arvsynden grumlar vår sikt och förståelse för denna längtan. Hela den bibliska frälsningshistorien är berättelsen om hur Gud, som svar på denna längtan och sätt att öppna våra ögon, söker upp oss, vill beröra våra hjärtan, vår innersta, personliga kärna, och föra oss till sig, var vi än tidigare har sökt mening och mål, och slutligen genom Jesu försoningsoffer på korset omvandla oss för helighet och evigt liv efter Jesu heliga hjärta. Detta är det unika med den kristna tron, det som inte samtidigt kan vara sant med andra religioners påståenden om Gud; att Gud är den som söker oss, slutligen genom att själv komma och leva bland oss för att vi ska kunna ge vårt ja.

Frågan ställs därför slutligen till oss, denna dag: är vi beredda att lyssna till vårt hjärta, vår persons innersta kärna, skapad av och för Gud, och förstå, att allt det vi egentligen har sökt, och ofta irrande och felaktigt söker, är honom; det han gör synligt i Jesu heliga hjärta? Sträcker jag ut mina armar till honom där han söker efter mig, konkret genom hans Kyrkas tro och lära när den möter mitt sätt att leva och i inbjudan till sakramenten, inte minst bikten? Låter jag honom lägga mig på sin axel och föra mig hem?

                                                                                                             pater Thomas Idergard