Predikningar Thomas Idergard

Dagens läsningar uttrycker Adventstidens höjdpunkt. Evangeliet introducerar en förebild i trons tillitsfulla väntan som är den mest upphöjda, skapade varelse som någonsin har funnits och kommer att finnas: Jungfru Maria. Kyrkofäderna har gjort jämförelsen mellan Eva, moder till allt mänskligt, och Jungfru Maria, Guds och Kyrkans moder. I Jungfru Maria har vi ”den nya Eva” som upphäver den skada som den första Eva åsamkat.

Vi hörde just slutorden i Jesus tal om Johannes Döparen, som har fängslats av Herodes. Jesus vill markera samhörigheten mellan sitt och Johannes uppdrag. Musiken som spelar till dans är en bild av Jesus förkunnelse om sig själv som bröllopet, föreningen, mellan Gud och människa, och sorgesångerna för klagan ska motsvara Johannes Döparens förkunnelse om omvändelse för att kunna delta i bröllopsfesten.

Genom att bli människa banar Gud en väg till oss. Vi hörde detta beskrivas i Markusevangeliets inledande ord: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Ja, det är det gladaste bud som någonsin getts och kommer att ges. Det är inte vi som söker Gud så mycket som Gud som söker oss. Detta är den unikt kristna tanken jämfört med alla religioner: i frälsningshistoriens, ja all historias, absoluta höjdpunkt, är det Gud, som är bortom tid och rum och allt som finns, som tar initiativet, kommer till oss, blir Immanuel, Gud med oss; hans banade väg för oss till sig.

Idag förkunnar Kyrkan att Jesus Kristus är kung över allt. Och titeln refererar inte till vår tids konstitutionella, symboliska monarker, utan till den absoluta makt som monarker hade under första århundradet. Då tillhörde allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst fursten, vilket ordet ”undersåte” vittnar om. Kristus är alltså kung över precis allting: alla länder, platser, människor, allt annat som finns på jorden och i hela universum, överallt, i alla tider.

Om Kyrkan vore ett företag skulle affärsidén vara att producera helgon. Alla döpta kristna är kallade att med Kyrkans hjälp bli helgon, dvs heliga, avskilda för Gud i ett liv efter Guds värdeskala. För att vinna evigt medborgarskap i himlen och ingå i skaran inför Guds tron som vår första läsning ur Uppenbarelseboken beskrev.

Att handla gott är en naturlig förmåga hos människan. En förmåga som påven Franciskus vädjar till i sin nya socialencyklika ”Fratelli tutti”. Vi vet att det finns icke-kristna som gör mycket gott, och sådana som kallar sig kristna som gör motsatsen. Både Gamla och Nya Testamentet beskriver det som i moralfilosofin kallas ”naturrätt”, dvs att insikten om det objektivt, moraliskt goda, som återspeglar Skaparens eviga vilja, är nåbar med förnuftet, oavsett tro eller kultur.

I evangeliet hörde vi hur Jesus meningsmotståndare gillrar en fälla för honom: Om han säger att det är fel att betala skatt till kejsaren i Rom, får han problem med den romerska ockupationsmakten. Om han säger att det är rätt, får han problem med sina judiska landsmän. En vanlig människa skulle ha blivit svårt ställd. Men Jesus, människan i vilken Gud är helt och fullt närvarande, tar nu tillfället att förklara hela poängen med sitt liv, genom en av hans mest berömda oneliners: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

”Jungfru Marias avsomnande” är ett tema för en del klassiska, fromma målningar, där Jungfrun ligger fridfullt med slutna ögon på en bädd, omgiven av folk som tagit farväl. Motivets tanke pekar på något: före de första människornas syndafall var slutet på vårt liv i tiden bara en tröskel, en förtröstansfull avfärd till en fullkomnadform av liv, med kropp och själ, som frukt av den fulla gemenskapen med Gud.

Töm dina händer. Kära systrar och bröder i Kristus, Med läsningarna idag vill Kyrkan att vi frågar oss hur vi egentligen kan ”ge allt” för Guds rike. Jesus tredje liknelse i evangeliet, den om nätet och fisken, ger en viktig insikt för vårt svar: det inte är vi som hittar Guds rike – skatten, pärlan; det är Riket som hittar oss, Gud som ”ger allt” för oss. I andra läsningen ur Romarbrevet hörde vi att Gud ”på allt sätt hjälper” dem som han ”har kallat efter sin plan” och som ”älskar honom”, att ”nå det goda”. Dvs alla människor är predestinerade, förutbestämda, till gemenskap med Gud.

Kära systrar och bröder i Kristus, I evangeliet idag ställer Jesus tydliga och hårda krav på den som vill vara hans lärjunge. Jesus tänker verkligen inte på det som idag kallas ”tonläget”, och att följa honom är inget fredagsmys. Men det här ska inte göra oss nedslagna. Lärjungeskapet är ingen uppgift att utföra. Det är ett liv att växa in i. Och bara möjligt med Guds hjälp och med Gud som drivkraft. Som Aposteln Paulus påminner i andra läsningen ur Romarbrevet: vi döps in i Kristus död och tar emot hans och Faderns Ande för att så kunna ”leva med honom”. Så att han också lever i och genom oss. Dvs uppfyller sina egna krav i oss. Genom att vi mottar och samarbetar med Herrens nåd som vår responsoriepsalm idag besjöng, dvs gåva av sig själv i Kyrkans oföränderliga lära och sju sakrament.