Predikan 21 söndagen under året 2022

Predikan 21 söndagen under året 2022

Så här vill Jesus att vi ska göra med valet

Jes 66: 18-21; Ps 117; Heb 12: 5-7, 11-13; Luk 13: 22-30

Kära systrar och bröder i Kristus,

Den Helige Augustinus sade en gång så här i en predikan: ”Så ofta vi måste utstå […] svårigheter är dessa på samma gång […] tillrättavisningar för oss. Inte heller den heliga Skrift lovar oss frid, trygghet och ro, och evangeliet förtiger inte svårigheter”.

Grunden för denna insikt kan vi finna i dagens läsningar. Och om vi inte tycker att det låter särskilt muntert att livet, när det i sig självt inte är enkelt kan bli ännu svårare med tro, tröstas vi av påminnelsen om målet. Andra läsningen ur Hebréerbrevet påpekade ju: ”Det är för att fostras ni får lida” och att ”frukten” av denna fostran ”till slut” är ”frid och rättfärdighet […] att det ben som haltar inte går ur led utan istället blir friskt igen”.

Om vi tänker att ”fostra” bara är något man gör med småbarn måste vi se upp, för då är det arvsyndens skada som talar i oss. Alla döpta är barn till Gud Fadern. Och även för det barnaskapet gäller, att den trygga famnen vill göra något med, och av, oss. I relationen till Gud handlar det, som vi hörde i bilden om benet, om ett helande. Om att vi ska bli dem vi var tänkta att bli; helt och fullt i samklang med Guds vilja; heliga, helt till för Gud.

Som katoliker betraktar vi Kyrkan som en mor, ”mater et magistra”, mor och lärarinna, som den Helige påven Johannes XXIII titulerade en hel encyklika om Kyrkans sociala undervisning. En mor som inte bara vårdar utan fostrar, manar och undervisar får ganska sällan applåder från barnen just när det sker. Men hon gör det för barnens bästa.

I dagens evangelieläsning påmindes vi om tre saker. Först, att himlen finns. Beskriven som en stor fest, en bild Jesus och den bibliska traditionen använder för det eviga livet. Det utspelar sig, som vi hörde i första läsningen ur profeten Jesajas bok, på Guds ”heliga berg, Jerusalem”. Dvs som den segrande Kyrkan, som samlat troende av alla folk.

Detta är ingen omskrivning för att bara leva kvar i andras minnen eller något abstrakt som att flaxa omkring som ande i en ”världssjäl”. Precis som Jesus uppståndelse är det en kroppslig uppståndelse, där vi som hela personer, som och med Kristus, blir fullt genomsyrade av Guds odödliga liv. Det här är evangeliet, det glada budskapet. Inget annat. Det vi ska ”[g]å ut i hela världen och förkunna” som dagens responsoriepsalm uppmanade. Och vi behöver inte vara rädda för att ”pracka på” andra vår tro. Evangeliet är en inbjudan som tas emot i frihet. Jesus varnar aldrig för att vi kan bli för ivriga i att missionera i vår vardag. För man kan aldrig älska för mycket.

Det andra som dagens evangelieläsning påminner om, är att helvetet existerar. Ett evigt tillstånd av Gudsfrånvaro, skapat av oss, och som följer på att här i tid och rum tacka nej till inbjudan eller att inte försöka tillräckligt. Att kalla sig kristen och vara inskriven i en församling räcker inte. Det skulle vara vad Jesus menar med att bara ha ”ätit och druckit tillsammans” med honom.

Jesus kallar oss till en levande, uthållig och växande vänskap med sig. Han uppmaning är ständigt ”följ mig”. Inte ”memorera nu allt jag undervisat och rabbla det utantill”. Utan ”lev som jag, för att bli som jag”. Kunskapen om det Jesus uppenbarar om Guds vilja, det Katolska kyrkan konkret lär, är förstås ett första steg. Men allt det vi lärt behöver också bli samtycke genom handling, gärning. Levande tro, som konciliet i Trent kallar det; den enda tron som gör oss heliga, helt till för Gud. Och bara heliga kan vara i himlen.

Hur många det då är, svarar Jesus inte på, som vi hörde. På hans tid var det en vanlig uppfattning, t ex bland fariséerna, att få skulle bli frälsta. I vår kultur låter det ofta tvärtom: den som är hygglig och trevlig kommer till himlen. Men Jesus undviker båda dessa diken. Istället skiftar han fokus från frälsningsstatistik till det personliga, det var och en har frihet att göra och säger: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.”

Det refererar till smala öppningar i antikens stadsmurar, genom vilka man kunde passera utan att behöva betala skatt. Men då krävdes lätt packning. Vänskapen med Jesus kräver att vi släpper taget om sådant vi gör till centrum, högsta värden i våra liv, som inte är han. Fastetiden, t ex, syftar just till att träna oss för dygder, goda vanor som uttrycker Kristus värdeskala, året runt.

Att göra sig av med packning kan t ex handla om att lämna alla våra egenhändiga rättfärdiganden av olika slags synder, utifrån vad Kyrkan på Jesus uppdrag lär; att förlåta och försona även när känslorna kräver upprättelse; att sluta vaka över tid, pengar och andra resurser, för att ge åt någon som behöver, eller till den egna församlingen.

Det är det tredje budskapet i evangelieläsningen: Vi måste göra vår del när Kristus nu har gjort sin, dvs lidit och dött för att vi alltid ska kunna få förlåtelse när vi inser att vi har tackat nej, inte försökt tillräckligt eller t o m försökt fel, men vill omvända oss. Vi måste se allt i våra liv i ljuset av att det inte är allt som finns. Jesus vill leda oss till himlen, men kan det bara om vi väljer att följa. Medvetna om allt det svåra som ett sådant val utsätter oss för här. Han gör sina 100% och jag gör mina 100%. Så vad återstår då för mig att komma upp i 100?

För visst har vi Guds rike inom oss genom dopet som gett oss den Helige Ande. Men genom att arvsyndens skada finns kvar i oss, och korresponderar med en omvärld som sänder många motsatta budskap till evangeliet, befinner vi oss i ständig fara att förlora riket. Av detta skäl jämför Jesus ofta den andliga kamp som vi måste föra med honom med en strid till döds, när han t ex talar om att vetekornet måste falla i jorden och dö, att vi måste bära våra kors och t o m förlora våra liv för att finna dem. Detta är inte bara ord vi kan meditera på en reträtt. De beskriver den inre strid som vi måste genomgå i den ständiga omvändelsens process.

Men den riktigt goda nyheten är då att Gud ger oss näring, energi och kraft så att vi klarar det vi behöver klara. Främst i den andliga föda som är den Heliga Eukaristin. Den är andlig eftersom den inte är av denna värld, utan av en högre ordning eller dimension, dit allt i oss, också vår materia, är kallad. Men den ger oss Kristus sanna och verkliga närvaro. Vore allt bara en symbol, vore vi förlorade. Ingen kan leva på en symbol. Men nu är den istället den högsta form av verklighet som bryter in i våra liv här. Och en försmak av den eviga festmåltid som vi alltid på nytt inbjuds att tacka ja till. Amen.

                                                                                                                   pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här