Predikan 23 söndagen under året 2022

Predikan 23 söndagen under året 2022

Viljan att vara som andra är ingen kristen kallelse

Vish 9:13-18; Ps 90; Filem 9-10, 12-17; Luk 14:25-33

Kära systrar och bröder i Kristus,

Hur går bilden av Jesus som mild och vänlig ihop med det han säger i evangelierna? Som t ex idag, om att den som vill vara hans lärjunge måste ”hata” både sin familj och sitt liv?

Det katolska svaret är att det går utmärkt. Inför det som är oordnat, uttryck för arvsyndens skada i oss, är Jesus obevekligt hård. Han vill ju besegra synden och utplåna dess makt över oss. Jesus hårdhet gäller alltså ”göra”-nivån i våra liv. Men inför det som är Guds avbild i oss – vår innersta, personliga kärna, vår enda hållbara identitet, aldrig påhittad eller ”känd” av oss utan given av Gud, vad vi än gör – är Jesus gränslöst förlåtande. Han vill stifta fred mellan denna vår kärna och Gud, så att våra och andras historiska ”göranden” inte skadar den mer, och våra fortsatta ”göranden” förändras av honom. Jesus mildhet gäller alltså ”vara”-nivån i våra liv.

Ordet ”hata” i sammanhanget kommer från en grekisk direktöversättning av ett hebreiskt, gammaltestamentligt talesätt om att älska mindre. Inte om ”hat” i vanlig mening. Den som vill ha Jesus i sitt liv måste alltså älska allt annat, också sådant som är viktigt och gott i sig, mindre än man älskar honom. Och så älska allt annat och alla andra för hans skull, som manifesterar den gudomliga kärleken till skapelsen, som Guds förening med den.

Vi är alltså kallade att älska Jesus Kristus mer, dvs vilja hans bästa mer, än någon och något annat. Och vad är då hans bästa? Jo, att Guds vilja får råda, den som Jesus kommit till världen för att uppenbara, hjälpa oss att bättre kunna vara till för Gud, och därmed kunna göra mer av Guds vilja.

Sann kärlek, säger Jesus undervisning och hela den bibliska traditionen, yttrar sig i handling. Det är därför Jesus ständigt uppmanar oss att följa honom. Konkret betyder det att dö och uppstå med honom. Uppståndelse kommer först efter död, och det är för delaktigheten i hans död, som sedan ger uppståndelse, som Jesus i dagens evangelium ställer upp ett villkor: att ”bär[a] sitt kors”.

Jesus är, när detta sägs, på väg till Jerusalem för att dö på ett kors. Att bära sitt kors betyder inte främst att lida i allmänhet. Sjukdom kan, och ska, vi uppoffra i bön, och så djupare förena oss med Kristus lidande. Men god, dvs etiskt hållbar, medicin och psykologi är Guds verktyg eftersom Gud är primär orsak till allt. Då ska vi också använda sådana metoder. Att bota sjuka var centralt i Jesus verksamhet.

Uppmaningen om att bära sitt kors betyder framförallt att som Jesus lida för sanningen om Gud och människan. Och det främst på tre nivåer, där djävulen frestar oss att avstå. Påven Franciskus har varnat för att djävulen vill ”rycka oss bort från Jesus väg” genom ”självrättfärdigande” som, enligt påven, leder till ”världslighet” som ”sprider sig till andra”. Så vi måste se upp.

Korsbärandets första nivå, är att försöka undvika det Kristus, genom den Katolska kyrkan, lär är synd, dvs skiljer oss från Gud och som blir till uppoffring, eftersom synden upplevs ge oss omedelbara fördelar. Beredvilligheten för detta korsbärande yttrar sig främst genom att gå i bikt och göra bot. Så ofta det bara behövs, om vi t ex kämpar med syndiga mönster, och normalt som vuxen en gång i månaden, i alla fall.

Här frestar djävulen med tanken att vi inte alls behöver lyssna till Kyrkan för att hon är ”omodern” i sin syn. Men ”modernitet” är nu inget värde utan bara något totalt relativt – Jesus kommer dessutom inte med modernitet utan med det tidlösa erbjudandet om frälsning. Ännu värre är lögnen att världen inte alls är fallen utan att vi alla blir klokare och bättre av våra egna framsteg, och att jag i alla fall är hygglig och därför inte behöver bikta mig. Rakt motsatt insikten i dagens första läsning ur Salomos Vishet, som vi hörde: ”[d]e dödligas tankar är otillräckliga”.

Den andra nivån är lidandet av att släppa taget om sådant som är gott i sig, men som responsoriepsalmen nyss påminde är förgängligt ”som gräset”. Det gäller ofta sådant som är bekvämt eller bekräftande. Låt oss tacka Gud när det kommer, och se det som en gåva som pekar på något mycket större: givaren själv och det eviga livet. Men gör det aldrig till mål för livets strävanden. Konkret kan man här träna sig genom att praktisera vad Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, kallar för ”agere contra”: att göra tvärtemot vad man intuitivt vill för vanemässig bekvämlighet, i stort och smått.

Här försöker djävulen intala oss att vi inte vinner något på att avstå eller prioritera. Och att livet går ut på att ”ta för sig”. Allt för att glömma att Kristus behöver vara centrum, och lättare gå över gränsen till synd.

Den tredje nivån av korsbärandet är att tappa popularitet för att man som katolik har ett annat sätt att se på världen än det som starka opinioner och makthavare har, och alltmer kräver av andra. Rannsakar jag mig själv och inte ser ställen där mina hållningar kommer på kant med hur man ”ska” tycka och göra, behöver jag nog fundera på vad tron verkligen betyder.

Här frestar djävulen med viljan att vara som andra – vilket aldrig är en kristen kallelse, eftersom den är att vara som Jesus Kristus – och den felaktiga tron att jag bara kan älska min nästa och stödja andras ”frihet” om jag aktivt sympatiserar med allt som nästan gör, allt som friheten producerar.

Men som Aposteln Paulus säger i vår andra läsning ur Brevet till Filemon, måste vår vilja riktas mot ”det goda” för att vara fri. Från sådant som driver den fel. Allt som är omoraliskt kan och ska inte vara förbjudet i lag. Men något blir inte gott bara för att det görs fritt. Och ”tolerans” är inte liktydigt med kärlek, viljan av andras bästa. Snarare kan den uttrycka likgiltighet för sanningen och leda till kärlekens motsats.

Sann kärlek till nästan inspirerar till att hjälpa andra med sina kors. Det finns många, i och utanför Kyrkan, som antingen fallit för den farliga frestelsen att bortse från korset, eller som kämpar och bär det ensamma, i försökt till allmän självspäkning eller testning av stoisk förmåga, utan mål och hopp. Inget mänskligt liv saknar uppoffringar och lidande. Men den som följer Kristus lider med mening för att han är med. Det blir paradoxalt nog en grund för glädje. Varför inte under den kommande veckan dela styrkan i denna insikt med någon som behöver hjälp att se ett nödvändigt kors att ta upp, och att bära det med hopp?

Jesus Kristus vill förena sig med vårt ”vara”, genom den nåd som förmedlas i Kyrkans sju, av honom instiftade, sakrament, inte minst den Heliga Eukaristin som nu väntar; i materia, in i vår materia. Om vi samarbetar, stärker han så vårt ”göra” i korsbärandet, som just för att det ger oss del i hans offer också ger hopp om del i hans seger. Aldrig genom att sky eller bortförklara våra uppoffringar. Utan att göra dem med, för och som Kristus, så som han förmedlas av hans Heliga Kyrka. Amen.

                                                                                                                 pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här