Predikan för minnesdagen för S:t Ignatius av Loyola 31 juli 2022, (firad som söndagshögmässa)

Predikan för minnesdagen för S:t Ignatius av Loyola 31 juli 2022, (firad som söndagshögmässa)

”Katolska kyrkan behöver reformeras nu - och S:t Ignatius visar exakt hur!"

Pred 1: 2; 2: 21-23; Ps 90: 3-6, 12-14, 17; Kol 3: 1-5, 9-11; Luk 12: 13-21

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens responsoriepsalm talade om hur ”vårt hjärta [vinner] vishet”. Hjärtat var i antiken symbolen för människans personligaste djup. För att låta visheten prägla det behöver vi, som vi hörde, lära ”oss hur få våra dagar är”. Dvs inse att slutet på vår tid i världen aldrig är långt borta. Paradoxalt nog för att vi ska kunna leva våra dagar här –många eller få – i sann glädje, byggd på vetskapen att det finns ett evigt liv, bortom våra dagar i tiden och rummet.

Vår första läsning ur Predikaren beskrev människans slit för sådant som är ”tomhet”, t o m ”idel tomhet”, dvs inte har något evigt värde. Det är nu inget fel med att försörja sig, spara och unna sig något extra ibland, eller att försöka göra de materiella, sociala och politiska villkoren där vi lever bättre, trots att allt det slutligen är förgängligt. Tvärtom är det gott, om det uttrycker ett etiskt ansvar och bär frukt i tacksamhet.

I dagens evangelium bekräftade Jesus att det vi gör här i tiden kan ha en mening som motsats till tomhet, om det görs med och för honom som är den enda vägen himlen; Jesus Kristus själv, och så gör oss ”rik[a] inför Gud”. Motsatsen, att ”saml[a] skatter åt sig själv”, bygger däremot de hinder för frälsningen vilka Aposteln Paulus i andra läsningen ur Kolosserbrevet uppmanade oss att riva.

Synd, på livets alla områden, är att ta för sig, att samla på sig, för egen del, utan hänsyn till vad man tar för sig av, hur och med vilka konsekvenser, och att omvandla något som har ett relativt värde, beror på hur det hjälper att göra Guds vilja, till ett absolut värde, liktydigt med Guds vilja. Synden slår därmed in en kil mellan oss och vår arvslott till evigt liv i Kristus.

I en starkt polariserad och förvirrad tid, reformationsstridernas 1500-tal, kallade Gud den baskiske adelsmannen Ignatius av Loyola, bort från vad Ignatius själv beskrivit som ett liv av ”fåfängligheter” – som riddare och legosoldat för pengar och berömmelse – till att ”hjälpa själar” till en levande tro på Kristus. Där Kristus inte bara ses som förebild, utan som någon att sätta över allt i detta liv, och t o m lida och dö för; ”blir allt och i alla”, för att tala med vår andra läsning.

Den Helige Ignatius såg samma korruption och förfall i Kyrkan som sina samtida protestantiska utbrytare. Men han drog en helt annan slutsats. Han såg inte att felet låg i Kyrkans lära eller struktur – allt det hade ju överlämnats till Kyrkan av hennes grundare, Kristus själv – utan i att människor, på alla nivåer i Kyrkan, saknade levande tro; en tro som inte bara uttalas i ord utan ordnar livet från grunden så att allt i det vänder sig bort från det som är tomhet och synd för att istället uttrycka Jesus Kristus värdeskala.

Vördnaden för den Katolska kyrkan, och lydnaden för hennes bud och lära som uttryck för Guds vilja, är faktiskt startpunkt och ramverk för den andlighet som fått den Helige Ignatius namn. Det grundlägger den första graden av kristen ödmjukhet, som inte betyder att vara blygsam utan att erkänna rätt relation till Gud: att det inte är jag som är Gud, men däremot att jag behöver Gud och är skyldig att tillbe och tjäna Gud.

Med denna utgångspunkt ska vi inte sträva mer efter rikedom än fattigdom, efter ära än vanära, ja, inte ens efter hälsa än efter sjukdom. Utan bara efter det som i varje läge bäst främjar gemenskapen med Gud; bäst får oss att förverkliga Guds vilja genom att omsätta Kyrkans bud i våra konkreta liv och vara öppna för vad Gud då visar. Den Helige Ignatius kallar denna andliga hållning för indifferens.

Den har inget med likgiltighet att göra. Tvärtom hjälper den oss att se exempelvis pengar, popularitet och hälsa, aldrig som självändamål men som olika, möjliga tillstånd för den kristnes första kallelse att utbreda Guds ära bland människor. Så kan vi också djupare förstå synd som en förvridning av kallelsen, och se hur förlåtelsen genom Jesus död och uppståndelse omvänder till en upprättad kallelse.

Med den andliga indifferensen och ett liv med och av försoningen i Kristus, blir alltings värde tydligt genom dess ursprung och mål; Gud, som av kärlek till oss blivit människa för att leda oss till sig. Allt faller bättre på plats, även om det råder förvirring och mörker runt omkring, och får mer rätta proportioner. Det är vad den Helige Ignatius av Loyola menar med att ”finna Gud i allt”. För det handlar inte, som det ibland tyvärr okunnigt och oreflekterat hävdas, om att Gud nog godkänner allt man subjektivt tänker och gör, utan om att mitt i en kaotisk omvärld finna den enda rikedom som varar och sedan rätt kunna tjäna den.

För detta kan man, enligt Ignatius, träna sig genom andliga övningar, regelbunden bön och reflektion över det egna livet, i kort och långt perspektiv, med Guds blick, med styrka från rätt näring, dvs deltagandet i Kyrkans sakramentala liv. Precis som kroppsliga övningar med en god fysisk näring förbättrar musklernas sätt att fungera.

Ur en levande Kristusrelation kan den gudomliga, övernaturliga kärleken flöda, dvs viljan att ge av sig själv för den andras bästa för hans eller hennes egen skull, oavsett egen nytta eller kostnad. Man vill ge av det man fått. Med en sådan hållning hos oss troende besegras korruption, skingras förvirring och försonas motsättningar i Kyrkan. Då som nu.

Då som nu behöver den Katolska kyrkan reformeras. Men inte till lära eller ämbetsstrukturer efter åsikterna från världens opinioner och små, interna, ideologiska lobbygrupper, utan genom att varje troende alltmer omvänder sig till Kristus för att allt bättre göra hans vilja. I den Kyrka han själv har grundat och gett hennes bud, sakrament och synliga ordningar. En sådan reformering ”genomförs” inte en gång. Den måste pågå hela tiden. Inte hos någon annan, någon annanstans – utan hos dig och mig.

För den som urskiljer Guds vilja i både samhälle och eget liv, och drar slutsatser av det, väntar varken materiella skatter eller popularitet. I en kontext som vår, där det synliga betraktas som allt som finns, det materiella som allt som har värde och sanning som uttryck för åsikter, kommer någon som ser den andliga kampen, och aktivt med Kristus väljer Guds sida i den, och så ser allt i sanningens ljus, aldrig att bli uppskattad. Men att bli uppskattad genom att få andra att känna sig bekräftade för vadhelst de vill bekräftas i, är faktiskt inte den kristna kallelsen.

Tvärtom. För den som är beredd till uppoffringar av olika slag – av egna behov av bekräftelse, rikedom, ära, valmöjligheter osv – för det högsta Goda, Sanna och Sköna, dvs för Gud, öppnas vägen till sann frihet och mening i livet här. Och uppståndelse och evig glädje bortom det. ”Ad maiorem Dei gloriam” – till Guds större ära. Amen.

                                                                                                             pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här