Predikan 19 söndagen under året 2022

Predikan 19 söndagen under året 2022

”Våga det katolska språnget - och gör så här om det är något i Kyrkans lära du finner svårt"

Vish 18: 6-9; Ps 33; Heb 11: 1-2, 8-19; Luk 12: 32-48

Kära systrar och bröder i Kristus,

Tro är, till att börja med, detsamma som att hålla något för sant; att tro på något. En ”trygg förvissning”, enligt vår första läsning ur Salomos Vishet, ”om det vi inte kan se”, som den magnifika meditationen i andra läsningen ur Hebréerbrevet preciserade det. Denna typ av tro är en nödvändig början på vetande: man håller något för sant som man sedan försöker verifiera med olika metoder.

Som kristna håller vi det för sant att Gud finns, och att Gud älskar oss, dvs vill vårt bästa, vår gemenskap med honom, och med offret av sin enfödde son, Jesus Kristus, vill rädda människan ur den återvändsgränd hon skapar när hon inte räknar med Gud men bara med sig själv. Vår tro blir på detta sätt också en tro på någon; en tillit. I denna tillit kan vi med vår responsoriepsalm idag ropa efter att Herren ska låta sin ”nåd vila över oss”. Nåden – Guds inte bara uppenbarelse utan gåva av sig själv, av delaktighet i hans eget liv, genom Kristus i Helig Ande – är vad som gör kristen tro helt unik bland religioner.

Den frälsande nåden bärs och förmedlas av Kyrkan som Jesus har grundat för att vår tro, med Jesus egna ord, bättre ska kunna bli vår enda ”skatt”, dvs där vårt ”hjärta”, vår person i hela dess djup, förankras. I dagens evangelium hörde vi honom teckna en bild av Kyrkan som det hus där han är herre och vi troende hans tjänare som ska vara beredda på att på den yttersta dagen stå inför honom.

Genom att hon bär nåden i sin förkunnelse och sina sju sakrament är Kyrkan helighetens inbrytning i den mänskliga historien. Hennes helighet beror förstås inte på oss syndare som finns där, utan på Kristus tidlösa och dolda närvaro. Hans högsta auktoritet är i Kyrkan delegerad till några av tjänarna som han utsett till ”förvaltare”, för att tala med evangeliets liknelse, med ett särskilt ansvar. Det är en bild av Läroämbetet av biskoparna förenade med Petrus och hans efterträdare. Förvaltarna är just förvaltare, inte innovatörer, med den enda uppgiften att tillse att den Kristus som apostlarna mötte uppstånden är den som varje troende får möta och möjlighet att säga ja, att växa i relation, till.

Att vara katolik är att låta tron på Kristus överföras i en tillit till Kyrkan. Det är det ”katolska språnget”, att helt lita på Jesus ord till apostlarna om att den som lyssnar till dem lyssnar till honom; och till att denna apostlarnas röst, genom den Helige Andes verkan, talar genom apostlarnas efterträdare, i samma vigning och samma, till kärnan, oförändrade tro, i Kyrkans läroämbete, i alla tider.

Denna katolska tillit till Kyrkan prövas sannerligen, och kan t o m förstöras, när förvaltarna med medhjälpare – präster, diakoner, biskopar, kardinaler och t o m påvar – visat sig sakna tro, vilja att förkunna den eller vilja att konkret leva den.

Vid mötet med synder och brott i Kyrkan måste vi påminna oss om vad Gud vill med sin Kyrka: att alltid hålla Kristus som väg till det eviga livet öppen för den som vill vandra den. Och vi ska aldrig följa präster, biskopar, eller ens påvar, för att deras personer skulle vara ofelbara eller varje åsikt de yttrar helig. För så är det aldrig. Vi ska bara lyssna på och följa dem om de var och en agerar som en ”trogen och klok förvaltare” som Jesus talade om i dagens evangelium: dvs om de förkunnar och står för den tro och lära som är, och i alla tider alltid har varit, Kyrkans – men aldrig deras egen.

Katolikens beredskap att lyssna till och försöka lyda Kyrkan i det hon alltid har lärt om Guds plan och vägen till Gud, trots alla brister hos förvaltare och tjänare, blir alltså, tecknet på hans eller hennes orubbade tillit till Kristus.

Kyrkan är inte en cafeteria med produkter vi väljer mellan. Man kan inte, efter eget tycke, acceptera Kyrkans lära på vissa områden – t ex om ärlighet, kärlek och vikten av rättvisa – för att avvisa den på andra – t ex rörande livets okränkbarhet från befruktningen till den naturliga döden, om kropp och sexualitet eller att Jesus ville ha ett manligt ämbetssakrament.

En sådan hållning är en frestelse som kommer från en kultur som har gudomliggjort individualismen och det individuella valet, det jag känner och vill, och därmed ofta dyrkar vad som råkar vara på modet.

Men Kyrkan är inte där för att bekräfta vad vi vill eller känner, om än så starkt, och hon är inte till för mig att använda när det passar. Hon finns bara för att göra oss heliga, att omforma syndare till helgon genom nåden, och stärka oss för alla uppoffringar som heligheten, som faktiskt betyder avskildhet från världen i meningen världens värderingar, kräver. Den katolske, engelske 1900-talsförfattaren G.K. Chesterton formulerade det en gång så här: ”Jag behöver inte en kyrka som talar om att jag har fel när jag vet att jag har fel; jag behöver en kyrka som talar om att jag har fel när jag tror att jag har rätt.”

När jag möter det i Kyrkans tro, lära eller praxis som jag inte förstår eller t o m ser som utmanande att omfamna, ska jag inte basunera ut det på gator och torg, vilket kan göra andra osäkra i deras tro. Och jag ska absolut inte resignera av oro. Istället ska jag utifrån min grundläggande tillit till apostlarnas tro och 2000 år av tradition som aldrig förändrar men ständigt fördjupar förståelsen av tron, be att den Helige Ande hjälper mig att bättre förstå, att kunna omfamna, det, även om det tar tid. Sedan ska jag i samtal med någon som har kunskap på området och genom att läsa på och reflektera, verkligen ge Gud möjligheten att tala till mig genom Kyrkan. Ibland kan man få inse, och leva med, att man aldrig aktivt och helhjärtat kan förstå eller ens omfamna allt, men att ändå, just i tillit, leva försonat i att man tror med Kyrkan, i vilken man förblir.

I dagens evangelium påminde Jesus oss om att vi ytterst inte är individer som flyter omkring ett kort tag i universum utan annat mål än att konstruera oss själva och vår mening. Vi är istället personer som är medlemmar av Kristus hushåll, och genom honom står i relation till andra troende, dem som trodde före oss, alla helgon i himlen och dem som vi ger tron vidare till. Där gemenskapen är en hjälp för tron; en hjälp vi alltid behöver, även om vi inte alltid själva ser det.

Gud har det mest underbara i beredskap för oss. Han vill bara ha vår tro; vår tillit. Och den visar sig genom att vi, trots allt som kan verka osäkert, tacksamt litar på de ordningar som ger oss delaktighet i hans, gudomliga liv. Amen.

                                                                                                                 pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här