Predikan 17 söndagen under året 2022

Predikan 17 söndagen under året 2022

”Synd förblir synd även när vi gör den till festival - men bönen visar vägen till Guds rike och Guds eviga fest"

1 Mos 18: 20-32; Ps 138; Kol 2: 12-14; Luk 11: 1-13

Kära systrar och bröder i Kristus,

När jag för några år sedan bodde i England, berättades om en präst som gick på boxningsmatch med en religionsskeptisk vän. Just innan matchen börjar gör en av boxarna korstecknet, varvid kompisen vänder sig till prästen och frågar sarkastiskt: ”Tror du också att det där hjälper?”. Prästens svar kommer förvånansvärt direkt och säkert: ”Javisst – om han kan boxas!”.

Gud är nu ingen osynlig låtsaskompis som rycker in i värdens naturliga orsakskedjor när vi önskar det. Gud skriver inte tentan åt mig när jag inte har pluggat, och ordnar inte matchen när jag inte har tränat. Gud kan göra mirakel, ingrepp i de naturliga orsakskedjorna, om det behövs för vår frälsning. De största och viktigaste var att bli människa i Jesus Kristus och sedan uppväcka honom från de döda. Många andra mindre mirakel har skett och sker alltjämt, ofta i det tysta, för att stärka den tro som frälser. Men på Guds initiativ och efterGuds plan som bara blir förståelig i evighetens ljus.

Guds huvudsakliga verkan i världen är att ge allt existens och upprätthålla existens. Gud är alltså primär, en första eller grundläggande, orsak, så att världen överhuvudtaget kan finnas. Vi människor är sekundära orsaker, aktörer i de inomvärldsliga orsakskedjorna. Då kan vi förstå prästens svar om boxaren som uttryck för visdomen att vi ska be som om allt berodde på Gud och anstränga oss som om allt berodde på oss. Dvs: överlåt allt i ditt liv, stort och smått, till Gud och Guds vilja, och gör sedan allt du kan, i stort och smått, för att förverkliga den.

Gud har en plan med världen som han vill ha hjälp av oss att genomföra, vilket är vad Johannesevangeliet menar med ”Logos”, grekiska för Ordet, men också för Planen. Den kan förstås på två sätt. Dels allmänt, genom det skapade i sig självt, att utifrån tingens och vår egen natur och ordning dra slutsatser om ändamålet. Dels personligt, att se hur det egna livet konkret kan gestaltas, genom bön, där den sekundära orsaken så att säga ”kopplar upp sig direkt” mot den primära.

Temat i Mässans läsningar idag är just bön, som inte handlar om vad vi gör med Gud, utan om vad Gud gör med oss; vad vi tillåter Gud att göra med oss: få oss att se oss själva och andra med hans blick, så att vi bättre förstår vad vi och andra behöver, och därmed hur vi som sekundära orsaker, aktörer, bäst ska handla.

I vår första läsning ur Första Moseboken hörde vi om Abrahams dialog med Gud. Poängen är inte att Abraham får Gud på andra tankar, utan att Gud stegvis får Abraham att se det Gud ser: det allvarliga i de synder som människorna i Sodom och Gomorra begår. Synder som förstås förblir synder i Guds ögon eftersom Gud inte ändrar sig, även när vårt samhälle gör festivaler av dem. Abraham inser till slut att synden i Sodom och Gomorra blivit så omfattande att den utplånat varje uns av rättfärdighet, ochförstår vad som sedan följer på att maningarna till omvändelse klingat ohörda.

Vi har av Gud fått en fri vilja som också ger möjlighet att säga nej till att som aktörer söka och göra Guds vilja. Med ansvar för konsekvenserna av våra val.

Jesus exempel i evangeliet med mannen som väcks mitt i natten och pappans gåva till sonen vill hjälpa oss att i tillit välja att leva i Guds kärlek, dvs vilja av vårt bästa. Och det är inte det som gör oss nöjda här i tid och rum, utan vår frälsning, vårt eviga liv i gemenskap med honom. Vägen dit kan gå, ja går oftast, för oss, som för Guds egen son i denna värld, via det som är uppoffringar och t o m kan vara direkt lidande. Men med uppståndelsen till det eviga livet får det ju aldrig sista ordet.

Tillit är bönens nödvändiga hållning. Vi ber för att vi litar på Guds omsorg om oss, även om vi ibland får kämpa. Men tillit, ochfördjupad tillit, är också bönens viktigastefrukt. Och den talar i den helt mogna bönen som Jesus ber i Getsemane: ”inte som jag vill, utan som du vill”. Jesus blir bönhörd. Inte för förslaget att få slippa sitt lidande. Utan med sin uppståndelse tre dagar senare. ”Bönhörelse extra allt”, kunde man säga. Så kan också vibli bönhörda, utifrån Guds blick på evigheten, hur allt hänger samman. Ofta inte som vi vill, utan som Gud vill. Vilket alltid är bättre eftersom det är fullkomligt; obegränsat liv, obegränsad kärlek. Därför säger Jesus som han gör i evangeliet idag: ”Be så skall ni få”; inte ”som ni vill”, utan ”det Gud ger”.

Genom sitt människoblivande i Jesus Kristus gör sig Gud till vår väg till sig själv. För att tala med dagens responsoriepsalm är det”långt mer” än vad människan uppfattat att han ”lovat”; ja, än vad någon annan religion har förstått.

Därför grundar Jesus Kyrkan och instiftar hennes sju sakrament som ger delaktighet i hans eviga liv, ”levande tillsammans med Kristus” som andra läsningen ur Kolosserbrevet uttryckte det, genom materiella tecken. Som i dopet, med vilket en liten flicka[1] här idag ska få inträdesbiljetten till detta liv. En biljett hon av sin mor, sina gudföräldrar och av hela församlingen behöver lära sig att använda. Och som hennes mor, dvs du, Virginia, genom att strax bli upptagen i den Katolska kyrkans fulla gemenskap, nu får de fullständiga medlen för, vilket Andra Vatikankonciliet tydligt lär om Katolska kyrkans liktydighet med Kristi kyrka.

Jesus blir också vår väg till Gud genom att lära oss att be, som i dagens evangelieläsning med ”Fader vår”. Den är bönernas bön, modellen för alla böner. För det är inte någon andlig lärare eller ens ett helgon som lär oss den, utan Gud själv. Därför innehåller ”Fader vår”, i flera små böner, allt vi behöver be om. Med rätt hållning, dvs i tillit till Gud.

Och det vi ber om – det dagliga, som på originalgrekiska också betyder det nödvändiga, brödet, förlåtelsen och frälsningen från det onda – är något, eller rättare sagt någon, som samtidigt redan har blivit vårt bönesvar: Jesus Kristus och hans närvaro i våra liv, genom sin och Faderns Ande. För det är slutligen allt vi behöver. Och allt som alla andra utan undantag behöver. Därför: be ”Fader vår” dagligen, och meditera över vad det vi redan har fått, och ständigt kan, och behöver, få på nytt genom Kyrkans tro och sakrament – Jesus Kristus – betyder för hur du lever och vad du gör. För hur just du kallas som aktör i världen att utföra Guds uppdrag, i stort och smått.

”[F]ör den som bultar skall dörren öppnas”, hörde vi Jesus lova. Ja, bara genom honom, i den bön som han samtidigt både lär oss och själv är, får vi med honom gå in i det eviga livet med Fadern; det liv som faktiskt redan har börjat och som en gång ska fullbordas i den kroppsliga uppståndelsen. Amen.

                                                                                                              pater Thomas Idergard

———————————————————————

[1] Juliana, men namnet kommer nämnas första gången direkt efter predikan, i dopliturgin, som svar på frågan till föräldrarna vilket namn de har gett sitt barn (liksom därefter vad de önskar för barnet, dvs dopet).

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här