Predikningar Thomas Idergard

Sanningens Ande lever och talar genom bud och hierarki. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelieläsning talar Jesus om den Helige Ande som ”sanningens ande” som ”vittnar om” honom och ska ”vägleda … med hela sanningen”. Jesus identifierar genom alla evangelier tydligt sin sändning med sanningen. Så vad är då sanning? som Pilatus, den maktbevarande pragmatismens mest kände företrädare, frågade.

Kristen tro ska förändra världen – inte förändras av världen. Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens evangelieläsning är ett utdrag ur det som kallas Jesus översteprästerliga förbön, dvs det tal han håller till apostlarna vid den sista nattvarden. Vi hör ett budskap som verkar på två olika, men helt sammanhängande och sammanfogade, nivåer. Den ena nivån gäller apostlarna och det ämbete Jesus insätter dem i. När Jesus ber om deras helgelse, att Fadern särskilt avskiljer dem för tjänst åt sig, använder han samma språk som i vigningen av det Gamla förbundets offerpräster i templet.

Kära systrar och bröder i Kristus, Tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd har Jesus använt till att etablera sin Kyrka och instruera dess första biskopar, dvs apostlarna, i den tro som de ska bevara och föra ut i världen, ”till jordens yttersta gräns”, som Jesus själv uttryckte det i första läsningen ur Apostlagärningarna. Hans närvaro i världen fr o m nu är just genom Kyrkan, den trosgemenskap som vittnar och ger delaktighet i det gudomliga livet, och som bara om tio dagar, dvs vid Pingsten, ska få det hon slutligen behöver för att alltid kunna bära denna närvaro; den Helige Ande.

Kära systrar och bröder i Kristus, De viktigaste orden i dagens evangelium är ”glädje”, ”bud” och ”kärlek”. ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er”, och ”Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek”, som vi just hörde Jesus säga. Låt oss börja med ”glädje” och ”bud”. Vi kanske inte naturligt sätter dem intill varandra. Vanligtvis associerar vi ”bud” med att fullfölja plikter och utöva ansvar, snarare än med direkt, sprudlande ”glädje”. Men när den Helige Thomas av Aquino, Kyrkans kanske störste teolog och filosof, på 1200-talet skriver om mänskligt beteende, börjar han med glädje, lycka, och frågar vad som är glädjens och lyckans sanna natur.

Kära systrar och bröder i Kristus, Karismatiska personer kan genom sina idéer, uttalanden och kanske blotta närvaro motivera andra till handling, på gott och ont. De påverkar andra utifrån och in. Jesus Kristus vill också påverka och motivera till handling. Men bara på gott, och genom att gå från andra hållet; från insidan och ut. Jesus söker en så nära och intim förening med oss, att hans liv, bokstavligen, kan flöda i oss, så det blir omöjligt att se var en börjar och en annan slutar. Dvs så att vi blir helgon.

Vi tror inte på Jesus för att han är en snäll person. Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens läsningar handlar alla om det som är kärnan i den kristna förkunnelsen. Det som allt annat som har med kristet liv att göra, står och faller med; solen i vår tros solsystem, den runt vilken allt annat som är kristet kretsar och får livgivande ljus och värme från: att Jesus från Nasaret, som gjorde anspråk på att tala, inte på uppdrag av Gud, utan i Guds egen person, är uppstånden från döden, som tecknet på att den här världen inte är allt som finns.

Vi kan bara förstå och förkunna Guds barmhärtighet om vi förstår och förklarar vår synd och vart den riskerar leda oss. Kära systrar och bröder i Kristus, Berättelsen om aposteln Tomas tvivel kan läsas på flera sätt. Det mest uppskattade lässättet idag är emellertid väldigt begränsat. I vårt samhällsklimat präglat av skepticism – inställningen att bara det som subjektet självt kan verifiera är sant – och empirism – tron att den empiriska vetenskapen kan ge svar på allt – är det bra att söka, men aldrig att finna något som man får visa andra, och att fråga, men aldrig att hitta ett svar som kan vara allmängiltigt, dvs gälla också andra. Och i detta klimat betraktas Tomas inledande inställning som sympatisk för att den är som vår.

Kära systrar och bröder i Kristus, När jag för några år sedan bodde i Storbritannien, höll den dåvarande premiärministern David Cameron ett TV-sänt Påsk-tal. Där sammanfattade han Påskens budskap som ”vänlighet, medkänsla, hårt arbete och ansvarstagande”. Det är förstås mycket bra att politiker uppmärksammar den största kristna högtiden. Det är heller inget fel med ”vänlighet, medkänsla, hårt arbete och ansvarstagande”. Ganska många människor oavsett bakgrund och tro – från hinduer till ateister – kan nog skriva under på att det är viktiga värden. Men något sammanfattande budskap från Påsken är det absolut inte.

Är det egentligen inte mer symboliskt korrekt kristet med ett tomt kors än ett krucifix? Den Jesus Kristus vi tror på dog på ett kors – den mest förnedrande och plågsamma romerska avrättningsmetoden – men lever ju som uppstånden?

Kära systrar och bröder i Kristus, För oss katoliker har denna söndag två namn. Vi talar både om ”Palmsöndagen”, manifesterad av välsignelsen av palmkvistarna, och om ”Passionssöndagen”, manifesterad av evangeliet om Kristus passion som vi nyss hörde S:t Markus version av. Som inledning till Stilla veckan erkänner vi på detta sätt hur Kristus kungliga triumf är förenad med, ja, förutsätter, hans lidande och död.