Predikan Kristi Himmelsfärdsdag 2022

Predikan Kristi Himmelsfärdsdag 2022

Jesus uppdrag till oss: inte ”dialog” utan mission

Apg 1:1-11; Ps 47; Ef 1:17-23; Luk 24:46-53

Kära systrar och bröder i Kristus,

När apostlarna hade sett Jesus försvinna ur deras synfält för gott, återvände de till Jerusalem ”under stor glädje”, hörde vi i evangeliet nyss. Ingen sorg, ingen förvirring, ingen oro. Nej, ”stor glädje”.

Av det kan vi dra en viktig slutsats om innebörden i denna högtidsdag. Jesus har inte ”åkt upp, bort och iväg” till en distanserad plats. Han har dragit sig undan den synliga realiteten för att kunna vara helt och överallt närvarande i den osynliga. Som det inre ögats ljus, som vår andra läsning ur Efesierbrevet uttryckte det. Och eftersom apostlarna slutligen har lärt sig att lita på Jesus i allt, litar de nu på hans löfte att alltid vara med dem, oavsett vad det yttre ögat visar.

Tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd har Jesus använt till att etablera Kyrkan och instruera dess första biskopar, dvs apostlarna, i den tro som de ska bevara och föra ut i världen, ”till jordens yttersta gräns”, som Jesus gav dem uppdraget att göra just innan sin himmelsfärd, enligt vår första läsning ur Apostlagärningarna. Han kommer fr o m nu att vara närvarande genom Kyrkan, som bara om tio dagar ska få det hon slutligen behöver för att kunna bära denna närvaro; den Helige Ande. Och så kunna vara hans kropp, den som utför hans vilja, i världen. Tills han kommer åter och fullbordar allt.

När Jesus går ut ur den personliga synlighetens, begränsade realitet, är den skapade materian redo att lyftas in i Treenighetens eviga realitet. När det sker blir bandet av kärlek i Treenighetens liv, dvs den Helige Ande, som på ett unikt sätt ges åt Kyrkan, tillgängligt för den skapade världens realitet. Så är Kristi himmelsfärd ett utbyte: det fysiska går in i det andliga och det andliga utgjuts över det fysiska. Gud visar sig som ”konung över hela jorden”, som vår responsoriepsalm beskrev det.

Gud och skapelsen är nu försonade och på ett nytt sätt i gemenskap, efter människans alla försök att göra precis tvärtom. Den som tror på Jesus Kristus och lever av Kyrkans förkunnelse och sju sakrament, kan redan här i tid och rum av Anden göras alltmer delaktig i den andliga realitet som också förändrar och förnyar allt fysiskt. Det är inget avlägset eller platonskt ideal, utan en verklighet som också är tillgänglig för det fysiska, vår och alltings materia, och som vi erbjuds genom övernaturlig nåd, dvs Guds frivilliga gåva av sig själv.

Därför är Kristi himmelsfärd för apostlarna inte något avsked, utan nästa kapitel i deras liv med Jesus Kristus. Jesus är med Kyrkan, och därmed också med oss här idag, på ett helt unikt sätt. Aldrig som ett minne som lite pliktskyldigt vårdas med jämna mellanrum. Utan i ett ständigt, levande nu. I Kyrkans nu. Dvs Guds nu i världen. Det som ensamt omvänder, förändrar och omvandlar; det som heliggör i en process som Gud ska fullborda i en helt ny skapelse, en ny himmel och jord.

Jesus har gett sin Kyrka, och alla vi som finns i henne genom dopet, också vi i vår tid, vi här idag, ett enda uppdrag. Det är inte att vara allmänt god. Det är inte att ”föra dialog”. Nej, vi hörde honom själv säga det i dagens läsningar: ”syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas” hans namn ”för alla folk” … [n]i skall vittna om allt detta … om mig … ända till jordens yttersta gräns.”

God kan och ska varje människa vara, oavsett tro. Dialog är en metod för att säkra fredlig samexistens mellan olika uppfattningar om sanningen. Allt det är egentligen naturligt mänskligt, bra och rätt. Men vår tro – som vi tar emot och blir stärkta i, av övernaturlig nåd, Kristus själv, som nu strax i den Heliga Eukaristin – säger att vårt fokus är något annat och mycket större: Mission. Fler själars frälsning. Och Kyrkan inte bara har en mission. Genom Jesus befallning är hon mission. Då och nu. Och alltid.

En del tror att ödmjukheten måste begränsa vår missionsiver. Men hos Jesus kombineras båda. Kristen ödmjukhet är förstås inte att hålla tyst om sin tro. Den bygger istället på insikten om att det är Gud som är Gud, inte vi, och att vi behöver lyssna till Guds röst. Som alltså uppmanar oss att förmedla detta till andra.

Den gudomliga kärleken, viljan av andras bästa för deras egen skull, som helt fritt ges till oss, ger var och en av oss uppdraget att, precis där var och en av oss är, i ord och handling, på det sätt som var och en kan bäst, verka för varje människas försoning med Gud, i Jesus Kristus namn; dvs för min och andras egen himmelsfärd, till det eviga livet med Gud. Amen.

                                                                                                           pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här