Predikan 4 söndagen i fastan 2022
Jesus varning för två diken
Jos 5: 9-12; Ps 34; 2 Kor 5: 17-21; Luk 15: 1-3, 11-32
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens evangelium hörde vi Jesus mest kända och mest omtyckta liknelse. Uttrycket ”kärt barn har många namn” gäller för denna liknelse eftersom den ger flera olika beskrivningar av Gud och av oss.
Liknelsens mest kända namn är ”liknelsen om den förlorade sonen” eftersom den först handlar om Israels folk, till vilket Gud har en relation som en far till en son. Gud utväljer det, räddar det, för det till ett utlovat land som vi hörde i dagens första läsning ur Josuas bok, formar det, ”uppfostrar” det andligt och särskiljer det för att vara ett ljus för alla jordens folk, vittne för sanningen. Men folket avfaller från denna kollektiva kallelse och vänder ryggen åt Gud, Guds lag och Guds profeter, och genom det försvagas det först andligt och sedan på alla andra sätt, varvid landet invaderas av fiender och folket förs bort till att bli främlingar i exil.
Och det är judarnas babylonska fångenskap 500 år före vår tideräkning som Jesus syftar på, men därmed också den som en allmän bild av all andlig exil. Också vi som tillhör Kyrkan, det Nya Israel, utvalt av Gud att vittna för världen, väljer att stilla vår existentiella törst med sådant som bara ökar denna törst, dvs sådant vi sätter i Guds ställe och som inte är Gud. Vi behöver själva förstå den exil det leder in oss i, och vilja vända den ryggen. Då finns vägen, Jesus Kristus, till Fadern, där. Då finns genom honom och hans Kyrkas sakrament alltid förlåtelse och försoning, så som andra läsningen ur Andra Korintierbrevet kärnfullt påminde oss om, så mycket och så många gånger vi behöver det. Och som påven Franciskus ofta understryker: om vi bara ber om det.
Detta pekar på ett annat namn på liknelsen: ”den barmhärtige fadern”. Barmhärtighet är när Gud, som är kärlek, dvs självutgivande vilja av den andres bästa för hans/hennes egen skull, möter synden, dvs att vi lever våra liv själviskt, frikopplat från det vi är skapade för och från den som ensam kan stilla vår törst efter sanning, godhet och skönhet. Syndens yttersta konsekvens är evig separation från Gud. Detta gör Gud själv, genom Kristus, sitt yttersta för att hindra. Trots att rättvisan borde leda till att vi får leva med konsekvensen av alla våra val att vända ryggen åt Gud.
Barmhärtighet ersätter inte rättvisan, men överskrider den. Barmhärtighet är också något mer och större än empati. Den visar sig i situationer där vi faktiskt har oss själva allt skylla, där vi har orsakat vår egen och andras smärta, av fri vilja. Hur långt Guds faderliga barmhärtighet sträcker sig, visar sig när vi förstår vad den yngre sonen faktiskt gör. Antikens troende berördes mycket starkare av denna liknelse än vi, eftersom de förstod innebörden av dess grundberättelse: Att be om att få ut sitt arv i förtid var i antiken detsamma som att säga att man betraktade sina föräldrar som döda. Precis så behandlar vi Gud när vi syndar, i stort och smått. Han är som död för oss eftersom vi inte tycker att han eller hans bud, som Kyrkan på Kristus uppdrag av kärlek, dvs vilja av vårt bästa, förkunnar i alla tider, har något med vårt liv och våra val att göra, i stort, eller på vissa områden, där vi individuellt tycker oss veta bättre än 2000 år av kyrklig tradition på basis av den bibliska uppenbarelsen, med apostlarna, martyrerna och alla helgon, med 21 koncilier och alla påvars och biskopars undervisning i linje med detta. Och ändå är Gud beredd att förlåta oss, bara vi vänder om, byter sätt att tänka.
Liknelsen kan också kallas ”liknelsen om de två bröderna”, eftersom en äldre bror dyker upp på slutet. Han, som alltid finns i sin fars hus och delar allt med fadern, blir inte alls glad av broderns återkomst utan istället avundsjuk. Han förstår inte hur mycket faderns godhet redan strålar över honom. Hans roll i liknelsen påminner först alla troende om betydelsen av tacksamhet. Avundsjukan fräter på kärleken och bekämpas med att vi lär oss se livets goda ting, som att vi överhuvudtaget lever, som gåvor. Varje kristen bön bör alltid börja med ett tacksägelseämne, om än så litet.
Sedan påminner brodern om hur vi som vill försöka förverkliga Guds vilja i våra liv, ska se på dem som inte gör det: som syskon som aldrig någonsin är så förlorade att de aldrig kan komma tillbaka. Men då blir det också en uppgift för oss att söka upp den som är i andlig exil och visa på vägen tillbaka. Det kräver att vi gör upp med missuppfattningen om att det skulle vara emot ödmjukheten att tala för den kristna eller katolska tron, eller vara ”att döma” att tala om vad Kristus, genom Kyrkan, lär är synd. Men båda är precis det motsatta, dvs exempel på kärlekshandlingar.
Slutligen kan liknelsen också kallas för ”de två dikena”. För de båda bröderna beskriver faktiskt varsin dikeskörning i det andliga livet. Den yngre sonen representerar den falska frihetens, autonomins eller självbestämmandets, väg. Den som ser Guds vilja så som Kristus har uppenbarat den och gett Kyrkan i uppgift att förklara och förkunna genom sin lära, som något vi kan manipulera för det vi själva vill, ”känner för”. Katolska kyrkans tro blir ett smörgåsbord där jag väljer en rätt men väljer bort en annan, som inte passar just mig, just nu, att tro. Ofta för att jag, mot Jesus uppmaning, inte vill bära ett kors, eller inte tycker andra ska göra det heller. Som om det vore våra val.
Den äldre sonen representerar det andra diket, den glädjelösa legalismens väg. Den som till det yttre gör Guds vilja men utan kärlek, inre glädje och frid, och utan övertygelse om att den är sann. Kyrkans bud blir inte sanna för att Kyrkan lär dem. Kyrkan lär dem för att de är sanna. Gud är inte en distanserad, lynnig pascha som ändrar humör och som vi måste blidka. Gud vill att vi ska se sanningen och förstå att det är där vi finner honom, och lita på, att vi därför där också finner verklig glädje och frid. Inte i form av frånvaro av problem men i form av medvetenhet om att Gud av omåttlig kärlek aldrig överger oss, även om står mitt i alla problem.
Frågan till mig från liknelsen, liksom alla aspekter som dess olika namn representerar, är om jag förstår att mitt och andras andliga liv måste vara en ständigt pågående process av omvändelse och bot? Ber jag om tillit, tålamod och uthållighet, både för min egen och andras del? I synnerhet när jag behöver bära kors för och med Jesus? Tackar jag för Guds gåvor, även om jag bara ser de små? Är jag beredd att som den förlorade sonen be om Faderns barmhärtighet så ofta jag behöver den? För att i min tur kunna ge den vidare till andra, och med dagens responsoriepsalm utbrista: ”Lova Herren med mig, låt oss med varandra upphöja hans namn!” Amen.
pater Thomas Idergard
