Predikan 15 söndagen under året 2022

Predikan 15 söndagen under året 2022

”Mission för kristen tro - ett av kärlekens högsta uttryck"

5 Mos 30: 10-14; Ps 19; Kol 1: 15-20; Luk 10: 25-37

Kära systrar och bröder i Kristus,

Våra läsningar idag undervisar om skillnaden, men också relationen, mellan naturlig godhet, å ena sidan, och gudomligt inspirerad kärlek, å den andra.

I första läsningen ur Femte Moseboken hörde vi Mose konstatera att Guds ”lag … är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta”, med tillägget: ”och därför kan du följa den”. Inom moralfilosofin kallas denna lag för ”naturrätten” eller ”den naturliga lagen”, som den objektiva moraliska ordning, inskriven i vår mänskliga natur, som en gudstroende ser som en återspegling av Skaparens eviga vilja och lag, men som alla kan nå insikt om med hjälp av förnuftet, oavsett religiös tro, kultur eller tidsperiod. Den talar som en röst i våra samveten och utgör en naturlig kunskap, nåbar utan gudomlig uppenbarelse.

Visst varierar många föreställningar om vad som är gott och rätt mellan kulturer och religioner, ofta t o m ordentligt. Men det finns också normer som återkommer i stort sett överallt, som t ex att det är fel att bara tänka på sig själv och att man ska hjälpa människor i nöd. Gemensam är också insikten som sammanfattades i vår responsoriepsalm: att leva efter den naturliga lagen och de moraliska dygderna ”ger hjärtat glädje”, dvs visar vägen till varaktig lycka.

Varför behöver då Jesus med liknelsen om den barmhärtige samariern, en av hans mest omtyckta, i dagens evangelium, beskriva något som redan skulle finnas i samvetet? Och vad menar Aposteln Paulus, i andra läsningen ur Kolosserbrevet, med att Jesus är den som Gud låtit ”all fullhet bo i”, om vi bara med vårt förnuft, i alla fall om det inte är fördunklat, kan nå moralisk fullhet? Det är här vi behöver gå från moralfilosofi till moralteologi; reflektionen över våra handlingar i ljuset av Guds uppenbarelse, dvs Guds gåva av sig och sin övernaturliga kunskap.

Då kan vi se att svaret på våra frågor heter synden. När människan i syndafallet, det som blir till arvsynden, säger nej till att förvalta skapelsen under Gud, blir hon inte bara skild från, en främling för, Gud och nästan, utan också för sig själv. Vår förmåga att nå den naturliga kunskapen om det goda och, framförallt, att omsätta den i handling, försämras.

Det vanligaste sättet att tolka liknelsen om den barmhärtige samariern är att den ger modellen att efterlikna; uttrycker den fullständiga, naturliga, moraliska kunskapen och upphöjer samvetets viskningar till en klar röst.

”Gå du och gör som han!”, är uppmaningen att se främlingen som vår nästa, både som föremål för vår omtanke, och som den från vilken vi i vår tur kan hoppas på omtanke. Den förklarar också innebörden av det Nya förbundet, Guds fullbordande av sitt förbund med Israels folk, genom att det, med Kristus, utsträcks till att nu gälla alla folk. Eftersom varje människa är skapad till Guds avbild, och genom tro kan blir frälst av Kristus korsoffer, oavsett nation, etnicitet, kultur eller någon självkonstruerad identitet.

För att bättre förstå hur uppmaningen att göra som samariern, utifrån grundbulten i det Nya och eviga förbundet, kan omsättas till verklighet, givet arvsyndens skada i oss, kan vi lyssna till kyrkofäderna som sett ytterligare en symbolisk dimension i liknelsen.

Mannen som överfalls symboliserar människosläktet som attackerats av djävulen och som genom sitt samtycke till synd gått miste om nåden, gemenskapen med Gud i vilken människan skapades, och som därför är svårt, andligt sårad. Prästen och leviten som går förbi kan representera alla världsreligioner, livsåskådningar och filosofier som kanske har kloka tankar men som inte förmår rädda människan andligt, tillbaka till nåden. Och de kan också symbolisera de specifika, rituella reglerna i det Gamla förbundet, Israels lag, som syftade till att främja en kollektiv helighet hos det judiska folket för att möjliggöra Guds människoblivande i det. Regler som pekade fram mot vad som skulle komma men utan egen förmåga att återupprätta människans delaktighet i gudomligt liv. I många fall kom de också, som vi vet, att feltolkas och missbrukas för andra intressen.

Samariern blir en bild av Gud själv. För oss en främling eftersom vi har avlägsnat oss från honom. Men som trots det kommer till oss för att ta sig an sin sårade skapelse genom att rent fysiskt göra sig till vår nästa i Jesus Kristus. Han gjuter olja och vin i våra sår, i vilket vi kan se bilden av de sju sakramentens helande gåva, och för oss slutligen in i värdshuset, Kyrkan, där han själv betalat priset för vår vård.

Nu börjar vi se hur vi ska kunna följa uppmaningen att gå och göra precis så; hur vår naturliga kunskap ska kunna aktiveras mer fullständigt och bli handling efter Jesus förebild: Vi behöver själva erkänna att vi är i behov av frälsning, för att kunna ta emot nåden, Guds gåva av gemenskapen med sig själv, i Kristus, genom Kyrkans förkunnelse och sakrament. Denna gåva är primärt ingen teologi, ingen doktrin, ingen uppsättning regler. Den är en person och denne persons eviga liv med Gud Fadern i Helig Ande, vilket vi genom tron får börja dela redan här och nu. Från relationen med personen Jesus Kristus följer sedan allt annat: teologin, doktrinerna, moralen, rättvisan, liturgin osv, och som vi behöver som hjälp på helgelsens väg till det eviga livet.

Livet i nåden, i relationen till Kristus, blir till ett nytt liv, ett nytt vara ur vilket vårt göra så kan flöda friare och mer bestämt. Där vår sanna natur med all insikt frigörs och friläggs, så som den en gång hade skapats, så att vi kan gå i Kristus efterföljd och bli som han, ”den förstfödde i hela skapelsen” som andra läsningen uttryckte det; förebilden för den sanna människan. Med vår fulla samverkan kan nåden lyfta oss vidare, över den först nu helt frigjorda naturliga godheten, till den övernaturliga kärleken; viljan av den andres bästa bara för hans eller hennes egen skull och beredskapen att ge allt, helt av sig själv, t o m sitt liv, för den andra. Den kärlek som förde Jesus till korset och hans offer för oss, och som sedan dess har väglett martyrerna.

Vilken är då den viktigaste hjälp vi med Kristus liv i oss kan ge vår tids och vår kulturs medmänniskor, sargade vid vägkanten? Jo, vår tro, den som lever i relationen till Kristus; uttryckt i handling – och förklarad i ord. Att evangelisera och missionera för kristen tro är ett av kärlekens högsta uttryck. För vad kan vara bättre för den andre än hans eller hennes frälsning och eviga liv? Om vi tvekar för att vi tror att det är att ”pracka på” andra sin ”egen uppfattning”, behöver vi be om mer kärlek.

När vi har den, behöver vi be om kraften att på det sätt som passar var och en av oss och situationen, allt bättre kunna visa Kristus för världen. Han som har älskat oss först och som nu kommer, bokstavligen och fysiskt till och in i oss, inte som symbol utan sant närvarande med sin kropp, blod, själ och gudomlighet under brödets tecken, för att vi alltmer ska kunna älska som han. Amen.

                                                                                                      pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här