Predikningar

​​​​​​​Ruts bok kan läsas som en vacker och lärorik kortnovell. Den moa­bitiska kvinnan Rut har blivit änka, men följer sin judiska svärmor Noomi, som ock­så har blivit änka. De återvänder båda till det land som Noomis man lämnade på grund av hungersnöd. Rut är trogen sin svärmor och säger: "Dit du går vill ock­så jag gå och där du stannar vill också jag stanna". Hon vill dela sin svärmors öde, även om det är osäkert.

​​​​​​​Det är frestande att skaka på huvudet och skynda förbi den kus­liga berättelsen om Jefta och hans dotter. Han avger ett löfte att offra den som först möter honom vid hem­komsten, förutsatt att Herren ger honom seger över am­mo­­niter­na. Han segrar, men den som först kom­mer emot honom är hans dot­ter, hans en­da barn. Jefta river sönder sina klä­der och ropar ut sin nöd. Människooffer var förbjudet i Mose lag och en styggel­se för isra­eliterna. I kringliggande religioner kunde det före­kom­ma.

Utan ledare går folket vilse och splittras. Men ledaren är till för att tjäna. Minister betyder tjänare. Den ledare som söker makten för sin egen skull beskrivs i fabeln som en törnbuske, som gärna vill härska, men inte tjäna. Ledare behövs och det förutsätter makt, men makten skall tjäna det allmänna bästa för att inte bli missbruk. Benedictus regel säger att abboten skall ”leda och tjäna”. Den auktoritäre vill leda utan att tjäna. Den anpasslige vill tjäna, men vågar inte leda.

​​​​​​​Gideons kallelse var dramatisk. När han ser det tecken som äng­eln ger honom, elden bränner upp det matoffer han burit fram, blir han för­skräckt. Men när han sedan bygger ett altare på plat­sen kallar han det: ”Herren är frid”. När lärjungarna får höra om rikedomens risker blir de bestörta. Liksom de blivit när Jesus talade om äktenskapets oupplöslighet och om celi­ba­tet för himmelrikets skull. Men det är vägen till den fullbordade kärle­ken.

​​​​​​​Folket avfaller ständigt på nytt. Gud sänder domare som befriar dem från deras förtryckare och folket lyder - så länge domarna lever. "Men när domarna dog, vände de tillbaka och tog sig till vad fördärvligt var." Hur är det med den egna troheten, när ingen ser mig och de flesta inte ens tycks bekymra sig? Blir otrohet en vana kan viljan försvagas så att jag blir som ynglingen som gick bort ”bedrövad”.

Kyrkorummets helighet och människans. Vi firar denna kyrkas födelsedag, hennes invigning för 24 år sedan. Många erfar nå­got särskilt redan när de träder in i det vigda kyrkorummet, men hur kan en byggnad av sten, cement och trä rymma något heligt? Redan Salomo frågar hur Gud kan bo i ett tempel byggt av människo­hand. Jesus talar ju om gudstjänst i ”ande och san­ning”. Protestanterna ifrågasatte den katolska traditionen att inviga kyrkor och menade att kyrkorummet bara var ett yttre rum för gudstjänsten, som skydd mot väder och vind.

"Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra." Så avslutas Josuas bok om hur folket tar det utlovade landet i be­sittning. Josua ställer folket inför valet, vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som har utvalt dem. Folket vet att Gud har befriat dem ur slaveriet i Egypten och fört dem hela vä­gen, förjagat deras fiender och gett dem deras land. Ändå har de släppt in avgudar i sitt liv och ofta längtat tillbaka till Egyten.

Josuas bok slutar med att han samlar alla Israels stammar och ger en storslagen översikt av Guds handlande med sitt utvalda folk. Från Abrahams kallelse fram till det land som de nu får ta i besittning. Allt detta har en djupare mening. Josua är en förebild för Jesus, som förkunnar himmelriket och leder sitt folk in i detta nya ”lan­d”. Det riket liknas i bibelns sista bok vid ett bröllop där folket förenas med Gud som bruden med sin brudgum, skapelsens fullbordan och alltings yttersta mål.

För nu ganska länge sedan talade jag med någon som frågade efter skälen för tron på Marias upp­tagning till himlen. Mitt svar kom spon­tant: ”Var skulle hon an­nars vara?” Först i efterhand har jag förstått att mitt svar hade stöd både i kyrkans bön och i hennes teologi. Den salige John Henry Newman ser ett svar i ett av Marias ärenamn i den s.k. Lauretanska litanian. Där kallas hon Ro­­sa mysti­ca, den hem­lighetsfulla rosen.