Predikningar

”Mitt i församlingen skall jag sjunga ditt lov.” Från början är det ett citat från Psalm 22 som Jesus ber från kor­set. Hans lidandes rop kulminerar i lovsång. Det blir en profetia om hans upp­ståndelse och om Kyrkans lovsång. Hans lov­sång hörs ”mitt i församling­en/kyrkan”. Hans lov­sång blir Kyrkans lovsång, frukten av det framburna offret och av vår del­ak­tighet i hans lidande.

Hebreerbrevet, som vi skall följa fyra veckor under vardagarna, har inte främst karaktär av brev till en konkret församling. Det ger allmän trosundervisning och förmaning till kristna som hotas av troströtthet och risken för avfall. Författaren säger att vi lever i ”denna tidens slut”. Orsaken är att Gud har sagt sitt slutliga ord genom att tala till oss genom sin Son, genom vilken han har skapat världen, men ock­­så renat den. Sonen skall också ”ärva allting”.

För åtta dagar sedan, under själva julnatten, hörde vi ängelns budskap till herdarna. De förkunnade ”en stor glädje”. Tänk om den glädjen kunde bli gåvan för det nya året. Så att vi om ett år kan säga: 2019 blev året som präglades av ”stor glädje”. Ser vi oss omkring så finns det inte mycket som pekar i den riktningen. Många skulle säga att det går i motsatt riktning.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Liturgin tycks leka med tidsbegreppen. Hur kan tiden för Kristi födelse påverka Stefanos martyrium? Och båda händelserna dessutom vara närvarande i den liturgi vi firar idag? Kyrkan tror som hon ber. Hennes liturgiska bön påminner henne om att allting är sammanfattat i Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet. Det som hände i Kristi liv påverkar alla andra tider. Tydligast ser vi det hos martyrerna.

I nattens mörker förkunnade ängeln den stora glädjen för herdarna. Vi hörde samma budskap i denna mässas första läsning: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer för att frambära gott budskap”. Evangelium betyder det glada budskapet. Redan profeten hade sagt det, med en lätt förändring: ”Det folk som vandrar i sorg och bedrövelse, skall få del av en stor glädje”. Den fjärde evangelisten säger. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi kan också säga: Glädjen lyser i bedrövelsen, och bedrövelsen skall inte övervinna den.

”Jag bär bud till er om en stor glädje.” Det är ängelns budskap till herdarna den första julnatten. Den har spridit sig genom historien och resulterat i hela den kristna kulturen, när den är som bäst. En icke-kristen röst, Jordan Peterson, säger att julen och scenen med den heliga familjen runt det nyfödda barnet, Guds människoblivande, är kärnan i denna kultur. Där rinner de krafter fram som resulterat i barmhärtighet och godhet, vetenskap och nyskapande, konst och musik av hisnande skönhet, och inte minst i glädje. Profeterna hade utlovat det.

Vi står på tröskeln till julen. Vad är vår önskan inför högtiden? Det finns en rad berättigade och angelägna önskningar, men hur skulle den viktigaste bönen lyda? Vi har redan hört den. Kyrkan lägger den i vår mun i kollektbönen: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. Vi hörde samma bön i ingångsversen: ”Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”.