Predikan 25 söndagen under året 2019

Am 8:4-7; Ps 113:1-2,4-8 1; Tim 2:1-8  Luk 16:1-13

Bönen för dem som har makt

Vi kan sammanfatta dagens läsningar med att påminna oss Guds första bud: ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”. I moderna öron låter det hotfullt, men egentligen är det ett gott budskap, som visar väg ut ur de prob­lem som människan drar över sig när hon glömmer det viktigaste. Där Gud förnekas och människan försöker bygga livet efter eget hu­vud, blir samhället snart omänskligt, splittrat och utlämnat åt konkurreran­de och grymma makter. Ateismen bygger inga goda samhällen.

    I första läsningen hörde vi profeten Amos svänga sitt gissel över dem som ”trampar på de fattiga och utro­tar de svaga i landet”. Vem för de nyfattigas talan idag, fattigpensionärer och de som ram­lar mellan de sociala myndigheternas stolarna, eller fastnar i någon av kö­er­na? Deras antal växer, men det märks inte bredvid andra nyheter. Att säga det­ta är in­te att tala poli­tik. Kyrkan säger det i sin sociallä­ra.  

Det är lätt att förlora modet och hamna i klagan, uppgivenhet och förakt för de mäktiga. Därför behövs upp­ma­ningen i dagens andra läsning. Aposteln uppmanar till ”bön och åkal­lan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt”. Från första tid har kyrkan sett det som sin plikt att be för alla människor, också för dem som har makten. Det var inte självklart att be för dem som mötte kyrkan med smälek, mot­stånd och förföljelse. Men vår Herre uppmanar oss att be för våra fiender och i de äldsta doku­men­ten om kristen gudstjänst ser vi hur kyrkan alltid har bett, inte bara för de svaga, utan också för makthavarna. ”Löna inte ont med ont, utan besegra det onda med det goda”, ha­de apos­teln skrivit till de kristna i Rom, den stad där kej­saren residerade. Att be för kejsa­ren var ock­så en bekännelse, eftersom denne kräv­de till­bedjan av sina undersåtar. Att be för ho­nom var en stillsam påminnelse om att han bara var människa. Men att vägra kejsa­ren till­bed­jan - bara några rökelsekorn inför kejsa­rens bild - kun­de kosta livet. Idag kan man mis­ta sitt arbete om man inte instämmer i det politiskt korrekta eller vägrar att delta i aborter.

När och var bad man för makthavarna? Apostelns ordval visar att det framför allt skedde i eukaristin, kyrkans viktigaste gudstjänst. Han uppmanar inte bara till förbön utan också till tacksägelse. På grekiska heter det eukaristi, som tidigt blev en benämning för den heliga mässan. I kyrkans centrum, vid hennes altare, har man från första tid bett, in­te bara för kyr­kan, för sjuka och nödlidande, utan också för ”kungar och alla som har makt”. Det är vår viktigaste politiska insats. I sitt hjärta ber kyrkan för den värld och det samhälle hon le­ver i. Hon gör det med sin star­kaste bön, Jesu Kristi eukaristiska offer.

Re­dan det visar hur vi skall se på vår omgiv­ning och våra medmänniskor. De är inte främ­­ling­ar eller fien­der, även om de står långt från kristen tro och kanske bekämpar den. De är medmänni­skor, skapade av vår gemensamme Fader och återlösta av hans Son. De som har makten har fått den av Gud, utan att de kanske själva vet om det. Därför har de uppdra­get att eftersträva det ge­mensamma bästa, fred, rätt­visa och fri­het. Alla kristna är kal­lade att delta i denna bön för ”dem som har makten”, efter vars och ens personliga för­utsätt­ningar - också om man lever i kloster. Staretsen Siluan säger att munkens hu­vudupp­gift är att be för hela världen.

Aposteln uppmanar till denna förbön ”så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt”. Bakgrunden är att de första kristna ofta beskylldes för att va­ra potentiel­la fiender till staten eller till den gemensamma ordningen. Kejsar Nero beskyllde de kristna för att ligga bakom den brand som utbröt i staden Rom. Det ligger inte så förfärligt långt från dagens aggressi­va försök att marginalisera kyrkorna och göra reli­gionen enbart till en pri­vatsak. ”Tro vad ni vill, men blanda er inte i politiken”.

De krafter som vill begränsa religionen enbart till den privata sfären riskerar att såga av den gren de själva sitter på. Intolerans mot och okunnig­het om tro och religion leder i slut­ändan till ett omänskligt samhälle. Kyrkans moraliska röst i den po­litiska och kulturella de­batten är inget knep för kyrkan för att skaffa sig egna förde­lar. Kyr­kan vill bidra till ett sam­häl­le som gagnar alla och det gemensamma bästa.

Ändå är kyrkans huvuduppgift inte den moraliskt politiska. Det allra viktigaste gör kyrkan i eukaristin. Att be för alla som har makt, sä­ger apos­teln, är ”riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räd­das och komma till insikt om sanningen”. Kyr­kans bön för alla vittnar om hen­nes tro på den ende sanne Guden, allas Skapare och Räd­dare. Hon vittnar om något ut­över män­niskans egna försök att finna livets mening och mål. Avgudar, särskilt mammon, är grymma herrar. Förr eller senare lämnar de människan i stic­­ket.

En Gud och en förmedlare mellan Gud och människor! Kyrkans tro är provocerande, men hon skulle svika både Gud och män­niskor om hon reducera­de sig själv till en religion bland andra. Det starkaste skälet till hen­nes frimodiga budskap är att den­ne ende förmed­lare gav sig själv till lösen för alla. Han gav sitt liv för att lösa och befria alla människor från hennes värsta fiender, tomheten, mörkret och ångesten. Eller med klassiska ord: synden, döden och djävulen. Vår Herre är vitt­nesbördet om Guds vilja att ”alla människor skall räd­das och kom­ma till insikt om san­ning­en”. Vittnes­börd heter på grekiska martyrium. Jesus är martyren, som med sin död och uppståndelse fram­bär vittnesbör­det om Guds goda vilja för alla människor. Det är förvisso anspråksfullt, men knappast hotfullt. För att vittna om det­ta har aposteln insatts som lärare för hedningarna i tro och sanning. Ve mig, säger apos­­teln, om jag inte förkunnade evange­li­um!

Vår text har en rad anspelningar på den heliga eukaristin. Den återspeglar samma at­mosfär som möter i tidiga eukaristiska böner. Varje gång vi firar eukaristin ber vi och be­känner vår tro på ”en enda Gud”. Eu­karistin själv vittnar om honom som gav sig till ”lösen för alla”: ”Detta är mitt blod som har utgjutits för de många”. ”Se, Guds lamm, som bortta­ger världens synder”. Därför ber kyrkan för he­la världen och infogar sin och hela världens nöd i Kristi lidande och offer, i hoppet om upp­ståndelsen och i väntan på hans återkomst i härlighet.

Ur denna källa rustas vi för vittnesbördet. Så att hela världen dras när­­mare den stora eukaris­tiska tacksägelsen i tidens fullbordan, där Gud skall blir allt och i alla.

Amen.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson