Predikningar

De två bröderna missionerade på 800-talet i Bulgarien, Mähren och Kroatien. De skapade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade liturgin på folkspråket men västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Den första skapelseberättelsen svarade på frågan vari­från allt kommer. Den andra skapelseberättelsen, som vi hör i dagens mässa, sva­rar på andra frågor. Framför allt på frågan varför människans till­varo ser ut som den gör. Inte minst på frå­gan om döden och det onda. Det är Gud som blåser in liv i människan. Ingen ger sig själv livet. Ing­en kan ge liv åt någon annan. Utan Gud är människan bara ”stoft”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Hon får dessutom ansvar för den övriga skapelsen. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett rådslag inom den Heliga Treenigheten.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” Bibelns första ord känns igen i Johannes­evan­­ge­liets inledning: ”I be­gyn­nelsen var Ordet…”. Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat till­fälle under kyr­koåret – påsk­nattens vigilia. Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapa­des. Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenighe­ten.

I alla benediktinnunnekloster världen runt firas idag den heliga Scholastica, syster till den helige Benedictus. Vi vet inte så mycket om henne rent historiskt, men påven Gre­­­gorius den store berättar att hon valde klosterlivet som sin broder. Vi har privilegi­et att få fira sön­dags­mässan tillsammans med hennes nutida systrar. Vi tackar Gud för våra systrar. Kyrkan tackar Gud för dem som låtit sig lockas ut i öknen av den röst som redan profeten talade om: ”Jag vill locka henne ut i öknen och tala ljuvligt till hen­­­­­ne”.

Under fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. "Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud." Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. När Benedictus räknar upp en lång rad av dem i sin regel kallar han dem ”de goda gärningarnas verktyg”. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet - gäster kan visa sig vara änglar. De uppma­nas att inte glömma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”.

"Vi har kommit till...", säger Hebreerbrevet och anger målet för de troendes resa. Brevet har förkunnat tron och vill nu också öppna deras ögon, så att de kan föreställa sig målet. När brevet beskriver slutmålet, målar författaren först en liknande bild från det Gamla Förbundet. Isra­els folk kom "till ett berg", Sinai berg, där Gud uppenba­rade sig i lågor, stormvind och ba­sun­­stö­tar. Det var en teofani, en uppenbarelse av Gud.

Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika. Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig en Gud så mänsklig och så nära. Jesus säger att ”de inte ville tro”. Människo­bliv­an­det är den stora stö­testenen. Människor­nas förutfattade meningar om Gud hind­rar dem att tro.

Under de två senaste vardagsmässorna har vi hört evangelisten Mar­kus berätta om Jesu makt över na­turens och över de­mo­niska krafter. Idag hör vi om hans makt över sjukdom och död. Jesus uppväcker syna­gogföreståndaren Jairos dotter. Det är ett svar på hans enträgna bön. Jairos har kastat sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en synagogföreståndare.