Predikningar

Alla de tre ärkeänglarna har haft enastående uppgifter för oss människor: ärkeängeln Gabriel (Luk 1:19; Dan 8:16, 9:21; Luk 1:10, 19) naturligtvis som den som kommer med budskapet om Gud Sonens människoblivande genom jungfru Maria; S:t Mikael (Dan kapitel 10 och 12; Upp 12:7-9; Judas 9) som den som slår tillbaka det personifierade onda, Satan och hans onda andar, S:t Rafael (Tobit 12:12, 15) som helade Tobit från blindheten. Dessa tre har upphöjda platser i himlen men inte de högsta som tillfallit seraferna och keruberna.

Den heliga moder Teresa av Calcutta påminde med hela sitt liv om vår kristna plikt mot de fattigaste. Hon blev själv ” fattig för andras skull för att de fattiga skulle bli rika på hennes fattigdom” (Halleluja, 2 Kor 8:9). Även om de fattiga hon tjänat aldrig blev rika i materiell mening, blev de rika genom att återfå sin mänskliga värdighet. Vad den heliga Teresa gjorde var att dela deras öde och älska dem. Det var hennes offer av sig själv. Hon gav sig som en gåva till Gud som kunde använda henne som ett instrument för sin barmhärtighet och kärlek.

”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla sig till den ene och inte bry sig om den andre” (Luk 16:13). I det här fallet verkar Jesus mena att vi måste göra ett val mellan två herrar. Vi har alltid frihet att välja. Men varför skulle vi vara tvungna att välja mellan två. Kan man inte älska båda? Hur kan vi förstå det? Att vi har en herre betyder att vi är beroende av en viss person eller ett visst företag för vår dagliga överlevnad. Men det verkar också betyda att två herrar inte är överens utan står emot varandra, också de för sin dagliga överlevnad. Det första valet måste vara att välja den herre som själv är hederlig och rättvis och som gör något gott för hela gemenskapen. Om det finns en annan herre som är ohederlig och orättvis och är till skada för hela gemenskapen ska man undvika att vara beroende av en sådan herre. Men om två herrar är lika hederliga och lika rättvisa och gör lika mycket gott för andra är valet gott vilken herre man än väljer.

Kära bröder och systrar, Individualismen kan vara en fara också för oss kristna om vi frestas att vara med i dansen kring guldkalven. När drivkraften i vårt arbete har blivit en hunger efter att äga mer eller ha mer inflytande över andra för egen vinnings skull, då är vi i verklig fara, precis som folket under Mose tid. Folket hade inte tålamod och framför allt inte ödmjukhet när Mose lämnade dem för att lyssna till Gud på berget.

Kära bröder och systrar, yngre och äldre, Att vara lärjunge är detsamma som att gå i skola. Jesus börjar så här: ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge” (Luk 14: 24). Ska jag säga det en gång till? Nej, en gång räcker. Tusen gånger tusen gånger har det sagts i Kyrkans historia. Tusen gånger tusen gånger har de trogna reagerat på dessa ord. Men hur?

Kära bröder och systrar, Vi firar inte den helige Augustinus i dag eftersom det är söndag. Men man kan ha honom lite grann i bakhuvudet när man tänker på ödmjukheten som kan sägas vara temat i texterna. Det finns så olika sätt att uppfatta och förstå ödmjukheten, den har flera olika former. Augustinus var varken tystlåten, tillbakadragen eller ”privat” utan i högsta grad offentlig och utåtriktad. Han är en av Kyrkans stora pelare när det gäller teologin och den kateketiska undervisningen.

Kära medkristna, På minnesdagen för den helige Laurentius – S:t Lars – lyssnar vi först till S:t Paulus’ ord till de kristna i Korinth. Ämnet är de glada givarna. De som ger av sitt överflöd av tacksamhet för alla goda gåvor Gud ger de sina, ja både onda och goda, de skall får en riklig skörd. Gud låter ju sin sol gå upp över både onda och goda. De som däremot ger snålt, säger Paulus, skall också skörda snålt.

Kära kristna, Vad betyder det att tro? ”Tro på Gud”, säger Jesus, ”omvänd dig och tro evangeliet”, säger apostlarna och Kyrkan. Men vad är det, vad är tron? ”Tro är grunden för det vi hoppas på”, säger Paulus (Heb 11:1-2). Men vilket kommer först, är det hoppet eller tron? Är tron något som befriar från Gamla testamentets lag, Lagen, och från Rom, som Luther menade? Är tron ett existensiellt beslut att tro, en erfarenhet som ger direkt tillträde till Gud? På ett sätt är det Luthers trosakt (se Rom 1:17) som vinner själar i vår tid utan att de skulle kalla sig lutheraner eller protestanter. Det är en trend. Men är den katolsk?

Kära bröder och systrar i Kristus, De som vill fira festen Vår Fru av Berget Karmel vill framför allt betona bönens och tillbedjans betydelse i Kyrkans liv. Kontemplation över Guds ofattbara storhet och skönhet, hjärtats uttömmande av sig själv i Kyrkan som bröllopsmysterium, det är Karmels mest karaktäristiska drag. Lilla Thérèse talar om livet i klostret i Lisieux som ett eremitiskt liv. Det är viktigt att uppfatta dessa ord av henne som Kyrkan kallat lärare i kärlekens vetenskap, knyter varje karmelitisk kallelse till profeten Elias liv och verk i den heliga historien. Hans efterföljare på 1000-talet kallade sig Marias bröder, det vill säga de sökte sig till Herrens moder som personifierar kontemplationen av Inkarnationsmysteriet. Det är Karmels bidrag till Kyrkan också i dag: att genom kontemplationen i ensamhet och tystnad, alltså i en slags total mänsklig nakenhet inför Skaparen och Förlossaren, leva i den Uppståndnes klara ljus.

Kära bröder och systrar, kära ni barn och ni unga, När det goda och glada budskapet nått våra öron och vi trott på budskapet, då vill vi alla på vårt eget sätt dela med oss av vår glädje. Det hjärtat är fullt av, det talar munnen! Den som skrev psalmen vi hörde vittnade om sin stora glädje och lycka: ”Kom och lyssna, alla som fruktar Gud, jag skall berätta vad han gjort för mig. Lovad vare Gud, som inte avvisade min bön, inte vägrade mig sin nåd”.