Predikningar

Mitt i fastetiden hör vi Herrens ord genom profeten Jeremia, var­nande och vädjande, omutligt sanna och än­då hoppfulla. ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” Människan blir ett rike i strid med sig självt och där­för ödelagt. Hon lyssnar inte till den Gud som ska­pat henne med sitt ord.

"Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nä­ra som Herren, vår Gud är oss, så ofta vi åkallar honom?"Mose fråga uppmanar till jämförande religionsdialog. Det tyngsta argumentet är Guds närhet. Den upphöjde, den som står över allt skapat, den som ”är”, är den som kommit "nära". Han har gripit in och befriat ur slaveriet i Egypten, ”vad dina ögon såg”. Han gav folket sin lag och ingick förbund med dem vid Sinai.

Varför har människan svårt att förlåta dem som står i skuld till henne själv? - Hon känner inte sig själv. Mannen i liknelsen hade visserligen ödmjukat sig och bett om be­frielse från sin egen stora skuld, men det skedde knappast av hjär­­tat. Hans ytliga bön avslöjar sig när hans egen gäldenär ber om tillgift. Hans självkännedom begränsades till den yttre hand­lingen. Den som känner sig själv har lätt att förlåta. Hon kan inte längre döma den andre.

Vi är på väg att fira påsk. På vägen dit påminns vi om julen, om vem det är, vars påsk vi firar - Marias son, Gud och män­niska. Om han inte varit Gud, hade han inte kun­nat försona och gudom­liggöra människan. Om han inte varit människa hade människan inte kunnat få del av hans verk, inte kunnat bli delaktig i det liv han vill ge henne. Människoblivandet är det mest svårförstådda bland trosmysteri­er­na. En hjälp att komma det närmare är att se hur Maria togs i anspråk.

I första läsningen hörde vi om en buske i öknen som brinner, utan att brinna upp. Det låter sagolikt, men sker i män­­niskans historia och geografi, för tre tusen år sedan vid berget Ho­reb/Sinai. En avgör­ande upptakt till hela den judisk-kristna historien. Här sker något nytt i historien och i religionernas värld. En buske som brin­ner, utan att brin­na upp. Mose går när­ma­re. Han vill betrak­ta den under­bara synen. Då ropar Gud ur busken. Han varnas för att komma närmare: ”Dra dina skor av dina fötter. Ty plat­sen där du står är helig mark.”

”Borta bra, men hemma bäst.” Munkar som varit på resa har sett och hört mycket, också det som är viktigt. Ändå är de tacksamma när de är tillbaka i ”sin avskilda boning i skogen”. Där får de hjälp att se och höra det viktigaste. ”Vem är en sådan Gud som du? - du som förlåter... du som har lust till nåd... du skall kasta alla folkets synder i havets djup." Profeten Mika är förundrad.

På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävu­len. Det beskrivs med dras­tis­ka bilder, som från en främmande värld, men alla har erfarenhet av frestelse. Mån­ga bryr sig inte så länge det inte drabbar dem själva, men de som förstått att synden skiljer människan från Gud, de vet också hur svårt det är att inte falla för frestelsen. Frå­gan är om fres­tel­sen går att övervinna. I prefationen skall vi höra: ”när han besegrade Fresta­ren lärde han oss att över­vinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfaren­he­ter?

”Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.” Kan man tänka sig ett större och vackrare löfte än det profeten formulerar? – Människans liv som ”en vattenrik trädgård… ett käll­språng som aldrig tryter”. Det är Herrens vilja med människan, formulerad redan av hans profet. Det är löftet till den som vänder om till Herren och hans bud, som vi hörde igår i de föregående verserna ur samma ka­pitel.