Predikningar Ingmar Svanteson

Ett levande hopp. I dessa tider kunde vi knappast ha fått ett mera passande budskap än det vi hörde i andra läsningen. ”I sin stora barmhärtighet har Gud fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” Redan orden väcker hopp och dof­tar av barmhärtighet. Denna söndag kallas ju också Barmhärtighetens söndag. Or­den återspeglar den urkristna glädjen över påsken och dopet. Vi hörde något av den glädjen i första läsningen, där det berättas hur de nydöpta hade allt gemensamt och dagligen bröt bröd med varandra i uppriktig glädje.

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon i ”det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom”. Först en vädjan till eftertanke. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får stoppas med yttre makt. Det förnedrar människan och skadar hela samhällsgemenska­pen. Något i människan vet att hon bär på en inre värdighet, ett samvete som inte får kränkas.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som hans Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som blev en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Petri ord har en för många anstötlig exklusivitet. ”Hos ingen annan finns frälsningen.”

Folket skockas kring Petrus och Johannes, som ut­fört underver­ket med den lame mannen, men Petrus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick mannen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har förhärligat sin tjänare Je­sus”. Hans ord blir skarpa och ändå hoppfulla: ”Vägvisaren till livet dö­dade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda”. Samtidigt hänvisar Petrus till den plan som finns i deras egna he­li­ga skrifter. ”Alla profeter har talat om dessa dagar.”

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäster de sin blick på honom och säger: ”Se på oss!”  Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för undret. Normalt gör inte ens Gud under med den människa som är frånvaran­de eller saknar hopp. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De märkte inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na över att det inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”

Lukas berättar om Petri pingstpredikan, hur hans ord träf­far lyssnarna i hjärtat. Johannes berättar om Marias möte med den Uppståndne. Hon är först blind, men Jesus till­ta­lar henne och hennes ögon öppnas. Petri ord träffar folket ”i hjärtat”. Han tilltalar folket. Han ta­lar om ”den­ne Jesus som ni har korsfäst”. Många av hans lyssnare var inte ens i Jerusalem när det hände.

Döden kunde inte behålla honom. I första läsningen möter vi ånyo Petrus, som vi har haft i focus denna påsk. Tids­mäs­sigt är vi dock framme vid den för­s­ta Pingstdagen. Pingstundret har skett och Petrus förklarar vad som hänt för de församlade judarna från världens alla hörn. Först hänvi­sar han till Joels profetia, men sedan är hans budskap detta: Kristus har uppstått från de dö­da! Det är det första och grundläggande budskapet i Apostlagärningarna. Apos­t­larna vitt­nar personligen om det, men här inför de församlade judarna måste det bekräftas med den heliga Skrift, annars kunde det lätt viftas bort.

”Må hans ljus förjaga allt mörker!” Så ber Kyrkan när hon i nattens mörker tänder påskljuset. Hon inte bara ber, hon ropar och sjunger, hon firar och jublar. Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt mörker! Det är hennes budskap och hennes bön för hela världen.

Hur det ovanliga kan stärka det vanliga. Genom Corona-viruset firar vi en ovanlig Stilla vecka och Påsk, men får samtidigt en påmin­nelse om vad var­je påsk handlar om. Viruset hemsökte oss under fastetiden och vi kunde höra en extra skär­pa i fasteti­dens budskap: ”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Her­ren er Gud”. Hur många har tagit det på allvar när farsoten är över?

Profeten ber morgonbön. Han låter sig väckas. ”Herren väcker var mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt”. Det är den klokes ”förstlingsoffer”, det första han ger och gör var­je mor­gon, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och annan påverkan. Det förs­ta han gör är att ”hö­ra på lärjung­ars vis”.