Kortpredikan 28 maj 2020
Apg 22: 30, 23: 6-11; Ps 16: 1-2a, 5, 7-11; Joh 17: 20-26
Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”.
Det var ett skickligt drag. Paulus vet att fariséerna tror på uppståndelse och ett liv efter döden, medan saddukéerna förnekar allt sådant. En häftig diskussion uppstår. Paulus räddas ur den akuta krisen och kan föra budskapet vidare. På natten får han tröst av Herren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.
I sin översteprästerliga förbön talar Jesus om vari det eviga livet består. Lärjungarna skall dras in i den kärlek som råder mellan Fadern och Sonen, och som är den helige Ande. ”Liksom du, fader, är i mig och jag i dig, skall också de vara i oss.”
Enligt Jesu ord är det detta som gör att ”världen skall tro”. ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” Världen behöver helgon för att förstå.
I sitt första brev säger Johannes: ”När han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är”. Lärjungens insikt, hans kontemplation, växer takt med hans helighet. I sin tur är heligheten en frukt av den helige Ande.
Jesus ber att de skall få se hans härlighet: ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet”.
Därför ber vi om kärlekens Ande, ”så att vår vilja kan behaga dig genom att bli ett med din”. (kollektbönen)
Målet skymtar i Jesu bön till Fadern: ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem”.
Hans bön får kött och blod i den heliga eukaristin.
”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”
pater Ingmar Svanteson