Predikningar Ingmar Svanteson

​​​​​​​”Då skall ni få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige.” Då, på den dagen, skall det bli uppenbart vilken skillnad det är ”mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom”. Här i tiden är bilden ofta oklar. Många gånger tycks det gå den orätt­­färdige bättre än den rättfärdige. Vi känner igen oss i folkets fråga: ”Vad vin­ning har vi av att vi håller vad han har befallt?”

​​​​​​​Jona vredgas över att Herren visar barmhärtighet mot det syn­di­ga Ni­neve, trots att folket gör bot och bättring. De var ju hed­ning­ar! Jona personifierar de utvaldas särskilda frestelse. De bildades förakt för de okunniga, de ordentli­gas irritation över de slarviga, de rättfärdigas dom över syndarna. Jona vet att Gud är nådig och barmhär­tig, tålmodig och stor i mildhet. Ändå vill han hellre dö än se hur Gud visar medlidande med Nineve.

​​​​​​​I slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571 besegrades de turkiska musli­mer­na av de kristna och hindrades från att invadera Euro­pa på samma sätt som de hade invaderat en rad andra kristna länder runt Me­del­ha­vet. Kyrkans tro säger att ett legitimt försvar kan va­ra en plikt för den som bär ansvar för sitt eget liv, för familjens eller samhällets väl. Ändå har många svårt att förstå detta idag. Regeln är naturligtvis att söka och uppehålla freden. Självförsvar är ett undantag som inte upp­häver regeln.

​​​​​​​I en orolig och förvirrad tid behövs profeter - men inte vilka som helst. De behöver prövas. De behöver vara visa. Den heliga Birgittas undervisning, baserad på hennes uppenba­relser, var konkret och drastisk, ofta med bilder från hennes liv som mor till åtta barn och ansvarig för ett lanthushåll. Hennes ma­ningar till världsli­ga och kyrkliga dignitärer var profe­tiska och omutliga. Det är lätt att utnämna någon till profet, men vad kännetecknar en pro­fet? Det finns falska sådana. Den heliga Birgitta var själv rädd att bli vilseförd av djä­vulen och lade fram sina uppenbarelser för sina biktfä­der för prövning.

Tjänandets värdighet. ”Odugliga tjänare”? Det är inte lätt att förstå de orden av Jesus. Inte minst i en tid som gärna ta­lar om människans rättigheter men tiger om hennes skyldigheter. Vem vill idag vara tjänare? Ordet kolliderar med drömmen om den fria och självständiga människan som inte står under eller vill lyda någon. Men det har inte alltid varit så. Förvrängning­en av or­det ’tjänare’ borde inte förvåna oss. Fienden förvrider ordens innebörd, så att vi till slut inte känner igen origi­na­let.

Dagens läsningar är svindlande. Baruk, profeten Jeremias lärjunge, beskriver Jerusalem som en mor som sörjer över sina barns otrohet och synder. Många föräl­drar känner igen sig. Här gäller det hela Guds folk. De har dragit över sig Guds straff och blivit ”sålda åt hednafolken”. Hon klagar som en sör­jande mor: ”Jag är övergiven, ty mina barn har syn­dat: de avföll från Guds lag”.

​​​​​​​Helgonen är inte enbart moraliska förebilder, de är gå­vor från höj­den - som solstrålar. Inte minst Franciskus av Assisi, Guds lille fat­tige. Hans liv förkunnar att det finns en hemlighet i fattigdomen, en hemlig ingång till en rikedom som övergår all jordisk rikedom. Egen fattigdom, men också svaghet, oförmåga, ja till och med synd, kan bere­da väg till en större rikedom. Franciskus gjorde sig inte bara fattig på ägode­lar, mot slutet av sitt liv blev han också så gott som blind.

​​​​​​​Den salige Columba Marmion, irländaren som blev benediktin och 1909 abbot i benediktinklostret Maredsous i Belgien, visste att de gudomliga skrifter­na inte bara var texter. De var mysterier att gå in i. De som gör det blir delak­tiga av det som Skriften be­rät­tar om. Livet för­vand­las till liturgi. Vi hör det när Nehemja och Esra läste ur Moses lag­­bok och fol­ket reste sig och ropade ’Amen, Amen’ med uppräckta händer. De böjde sig ner och tillbad Herren. De gråter när de hör lagens ord.

​​​​​​​Gud har skapat allt, både synligt och osyn­ligt. Materia och ande. Män­ni­skan, skapelsens krona, är både kropp och själ/ande. När Gud frälser människan använder han sig av både kroppsliga verk­tyg och andliga medhjälpare. Till de andliga hör skyddsäng­larna. Kyrkans tro säger att varje människa har en skyddsängel, utsänd att skyd­da och bevara människan på hennes väg till målet. Så värdefull är människan att ingen i himlen skulle vara fri från mödan att bekymra sig om henne.

​​​​​​​Lilla Teresa upptäckte kär­le­kens ”li­lla väg”. Det är inte stor­dåd som krävs, men att göra allt i kärlek. Hon levde sitt korta liv i avskildhet men på­ver­kade en hel epok, blev missionens skyddshel­gon och kyr­kolärare. Profeten Sakarja såg den attraktion som Jerusalem hade på många hednafolk. Tio män av alla slags tungomål skall gripa en judisk man i mantelfliken och säga: ”Låt oss gå med er”. Många har gripit tag i Teresas lilla "mantelflik".