Predikningar Ingmar Svanteson

​​​​​​​”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga.” Aposteln talar i första hand om kroppen, den egna och bro­derns/systerns. Kroppen är inte något likgiltigt eller utan värde, som den var för gnos­tikerna, då och nu. Eftersom den var av så ringa värde kunde man göra med den hur och vad som helst. I praktiken sammanföll det med hedningarnas hållning, som lät kroppen styras av ”lidelser och begär”.

​​​​​​​Johannes Döparens martyrium uppfattas lätt som obehagligt och pin­samt. Hero­dias har inte glömt vad Johannes sagt om hennes otillåtna äkten­skap med Herodes. Hans feghet gör honom till hennes medbrottsling. Hämndlystnad styr hennes handlande. Det är profetens öde. Elia förföljdes av drottning Isebel. Profeten Jeremia klagar, men är gjord till "en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet".

​​​​​​​Paulus berättar hur han ”förmanade och uppmuntrade” de troen­de i Thessalonike.  Han ”vädjade” till dem att leva ett liv ”värdigt den Gud som kallat dem till sitt rike och sin härlighet”. Det avgörande var att de tog emot hans predikan inte som ”män­ni­sko­ord” utan som ”Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende”.

På den heliga Monicas dag hör vi aposteln likna sin apostoliska verk­samhet vid en mors ömhet för sina barn. Paulus hade pryglats och för­öd­mjukats i Filippi. Såren kan inte ha hunnit läka när han kom till Thes­sa­lonike. Ändå ”uppträdde han lika kärleksfullt som en mor som sköter om sina barn”. I Jesu skarpa ve-rop finns också källan till en omsorg som kyrkan tagit till sig i moderlig omsorg om sina barn. Vi, kyrkans barn, mås­­te steg för steg lära oss måttfullhetens, den gyllene medel­vägen, mellan förrädis­ka ytterligheter.

​​​​​​​”Gud älskar er”, skriver Paulus till de troende i Thessalonike. Vi läser det i första Thessalonikerbrevet, kanske den äld­sta texten i Nya Testamentet, skriven från Korinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk iver och värme. Aposteln minns hur thessalonikerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt med ”kraft och helig ande”.

Den hoppfulla kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Frågan kommer från en anonym röst i den folkskara som följer Jesus när han går genom städer och byar och undervisar. Det är knappast en vanlig fråga idag. Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta en icke-fråga eller näs­tan an­stötlig. Om det överhuvudta­get finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna por­tarna för alla som knac­kar på. Här finns ingen fråga alls, sna­rast upplevs det som en rättighet för den männi­ska som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid va­rit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga. Men vi lämnar den teoretis­ka diskussionen.

Natanael, som identifierats med aposteln Bartolomaios, kal­la­des genom att bli "sedd" av Jesus. "Jag såg dig under fikonträ­det." Erfarenheten vet, bekräftad av psykologin, hur svårt det är för män­­niskan att våga sig ut i livet utan att först ha blivit ”sedd” med kär­lek. Det är redan naturens ordning. Det är föräld­rarnas guda­givna uppgift. Någon ser på mig med kär­lek. Någon vill mig. Nå­gon vill mig väl.

​​​​​​​Ruts bok kan läsas som en vacker och lärorik kortnovell. Den moa­bitiska kvinnan Rut har blivit änka, men följer sin judiska svärmor Noomi, som ock­så har blivit änka. De återvänder båda till det land som Noomis man lämnade på grund av hungersnöd. Rut är trogen sin svärmor och säger: "Dit du går vill ock­så jag gå och där du stannar vill också jag stanna". Hon vill dela sin svärmors öde, även om det är osäkert.

​​​​​​​Det är frestande att skaka på huvudet och skynda förbi den kus­liga berättelsen om Jefta och hans dotter. Han avger ett löfte att offra den som först möter honom vid hem­komsten, förutsatt att Herren ger honom seger över am­mo­­niter­na. Han segrar, men den som först kom­mer emot honom är hans dot­ter, hans en­da barn. Jefta river sönder sina klä­der och ropar ut sin nöd. Människooffer var förbjudet i Mose lag och en styggel­se för isra­eliterna. I kringliggande religioner kunde det före­kom­ma.

Utan ledare går folket vilse och splittras. Men ledaren är till för att tjäna. Minister betyder tjänare. Den ledare som söker makten för sin egen skull beskrivs i fabeln som en törnbuske, som gärna vill härska, men inte tjäna. Ledare behövs och det förutsätter makt, men makten skall tjäna det allmänna bästa för att inte bli missbruk. Benedictus regel säger att abboten skall ”leda och tjäna”. Den auktoritäre vill leda utan att tjäna. Den anpasslige vill tjäna, men vågar inte leda.