Predikningar Ingmar Svanteson

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden som en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu löfte, blir en källa i hjärtats innersta. Den heliga Lucia måste ha kommit hemligheten på spåren. Enligt legenden hade hon avgivit kyskhets- och trohetslöfte till Kris­tus. Det kostade henne livet, när hennes familj försökte gifta bort henne och den tilltänkte brudgummen kände sig kränkt. Hon måste ha kommit fridens hemlighet på spåren.

​​​​​​​Har någon uttalat mäktigare trösteord än profeten Jesa­ja? Först för det bortförda och betryckta folket i Babylon. ”Frukta inte du Is­raels lilla hop.” Men sedan också för alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vatten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem. Redan själva orden vibrerar av tröst och väcker hopp. ”Jag skall göra ök­nen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.” Vem, bortsett från dåren eller bedragaren, kan uttala sådana ord? Vem mer än Israels Helige?

”Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.” Profeten undervisar om Guds väldiga storhet och kraft. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta?” Detta väldiga kunde göra den enskilda och ”lilla” människan ointressant. Men det är tvärtom. Guds storhet och allmakt är inte kall och omänsklig, Tvärtom visar den sig i att ”inte en enda uteblir”. Det var begripligt att israeliterna grep av vanmakt när de satt i den babylo­niska fång­enskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel.  Tron prövas när motgångar hopar sig och krafterna avtar.

Trösta, trösta mitt folk...”. Så lyder uppmaningen för de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fångenskapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kap 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”. Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusa­lem på nytt. Gud hade inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts. Vad behöver vi mera höra, när vi ser vad som hänt och händer om­kring oss i vår del av världen, med tömda kyrkor, kloster och semina­rier, med en människoförnedring och kulturförstörelse som ingen trod­­de var möjlig?

För att bevara vårt hopp. När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är slut. En bild för hopplöshet. Så var det för Israels folk när den siste kungen av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profe­ten Jesaja ser läng­re och klarare. Han säger: ”ett skott, en gren, skall skjuta upp ur Isais av­hugg­na stam”. Profe­ten tecknar kon­turerna av den Messias, vars födelse vi skall fira om några vec­kor. Vi sjunger om det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Da­vids rot och stam”. Tidi­gare sjöng man: ”av Jesse rot och stam”. Då visste flera svenskar att Davids far hette Jes­se, en medeltida form av Jishaj/Isai. För dem som hörde tändes ett hopp, åtminstone ett frö. Särskild när de lyssnade till profetens fort­sättning.

Profeten ser in i den slutliga framtiden för Guds folk. Från profeter­na hämtar där­för Up­penbarelseboken ofta sina bilder om Guds slutliga rike. I dagens av­snitt ser profeten Jesaja hur månens ljus skall bli som solens ljus och solens ljus skall bli sju gånger klarare. Det är skrivet för att väcka vårt hopp, det gudomliga hop­pet om det som över­går varje mänsklig möda, men som Gud lovar sitt folk. På vägen dit behövs det ”arbetare”, profeter, lärare och apostlar, som förkun­nar och ingjuter detta hopp i männi­skor­­na, eftersom de är ”illa medfarna och hjälp­lösa, som får utan her­de”.

​​​​​​​Två blinda följer efter Jesus ända till hans hus. De ro­par: ”Davids son, förbarma dig över oss!” När han kom hem går de fram till ho­nom och han bo­tar deras blindhet. Det är en bild med flera dimensioner. Vi känner igen Guds folks vand­ring fram till den utlova­de Messias. Gamla Förbundets väg till det Nya För­bundet. Men också det Nya Förbundets folk, Kyrkan, känner där igen sin egen väg. Inte minst under adventsti­den tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.

Jesu avslutande ord i Bergspredikan kan förskräcka. Vem vill hö­ra att han bygger sitt hus på sand? - Men vore det barmhärtigt att inte varna? Orden varnar den som hör men inte handlar efter det han hör. Den som hör och säger ’Herre, Herre’, men som snart glömmer det han hört och inte låter orden på­verka livet, lever ett hycklande dubbelliv. I prologen till sin regel hänvisar Benedictus till detta Jesu ord. ”Herren väntar av oss att vi dagligen i handling skall besvara hans heliga maningar”.

​​​​​​​Under adventstiden tar kyrkan särskild hjälp av profeterna. Här låter profeten Jesaja oss se bortom det ”dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker al­la folkslag”. Gud har gett oss ögon att se, men människan plågas av att inte se klart. Profeten låter oss se ett gästabud på Sions berg. Ett gästabud för alla folk, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. Döden är om­intetgjord, tårar och vanära likaså. Men det är också något mera, något som övergår även den festligaste måltid. Då skall man säga: ”Se, där är vår Gud, som vi hop­­pades på”.

​​​​​​​Till sina lärjungar säger Jesus: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, fann en öp­penhet för detta ljus, inte minst hos de barn i Bortre Orienten som han undervisade och döpte. Han fick varken tid att äta eller sova. Så ivriga var barnen att lära sig. Han lär ha döpt tio­tusentals. I brev frå­gar han sina bröder hem­ma i Europa varför de be­kym­rar sig mer om ve­ten­skapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker.