Predikan, Heliga Trefaldighets Dag 2020

2 Mos 34: 4b-6, 8-9; Till Dan B: 29.33; 2 Kor 13: 11-13; Joh 3: 16-18

Så älskade Gud världen

Dagens högtid, Heliga Trefaldighets Dag, började firas av benediktiner för ca tusen år se­dan. Men vad vi firar har funnits i all evighet. Katekesen säger att mysteriet är otillgängligt för det mänskliga förnuftet. Vi skulle inte känna det om inte Gud själv hade uppenbarat det. Det handlar om vem Gud är i sig själv.

    Därför är valet av evangelium i förstone kanske förvånande. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Versen har kallats ”lilla bibeln”. Den är central, men tycks handla om vad Gud har gjort, inte om vem han är. Men tänker vi efter så säger den korta versen också något mer. Den berättar om drivkraften till att Gud sände sin ende Son, ”så älskade Gud världen”. Driv­kraften var hans kärlek. Re­dan i första läsningen hörde vi hur Mose fick höra att Gud är ”barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mild­het och trofasthet”. Hans apos­tel Jo­han­nes säger det ännu enklare: ”Gud är kärlek”. Och kärleken är aldrig ”ensam”.

    I sin encyklika om kärleken tar förre påven Benedikt XVI den äktenskapliga kärleken som exempel. När man och hustru lever i ömsesidig kärlek skymtar en trefald fram, de två som älskar varandra och den kärlek som förenar dem. Trots alla olikheter kan vi ana det mysterium som har uppenbarats. Fa­dern älskar av evighet sin ende Son. Sonen besvarar denna kärlek helt och odelat. Kärle­ken som förenar dem är den helige Ande. Även om den mänskliga kärleken är ofull­komlig och begränsad ger den en skymt av vår tros cent­rum och källa, den Heliga Trefaldigheten.

    Teolo­gin säger att de tre gudomspersoner­na lever i ett ömsesidigt givande och tagan­de. Fadern ger sig själv av kärlek åt Sonen och So­­nen åt Fadern, i en kärlek som är en egen per­son, den helige An­de. De tre genom­tränger var­andra så totalt, att de finns i var­andra, utan att sammanblan­das eller upplösas. Det är den­na gudomliga kär­lek som up­pen­barar sig för oss män­ni­skor. Det vi har firat under jul, påsk och pingst är ett utflöde av Guds in­nersta väsen.

    Vi hörde det i andra läs­ningen, där aposteln önskar: ”Je­su Kristi nåd, Guds kärlek, ge­menskap från den helige An­de åt er alla”. Någon ser för sitt inre öga den kända ikonen av de tre männen som tas emot av Ab­ra­ham och som kallats ”den gammaltestamentliga Tre­enig­heten”. De sitter i en öppen halv­cirkel, som en inbju­dan till betraktaren att ta del i mål­tiden, för att själv bli delaktig av den gudomliga kärleken.

Gud nöjer sig inte med att informera människan om sina bud och sin välvilja. Liksom Fa­­dern av evighet älskar och liksom tömmer ut sig i So­nen, uttömmer sig Sonen och blir människa. Han blir fattig för att göra oss rika. Anden utgjuts så att människan kan instäm­ma i Sonens tilltal: ’Abba, Fader’. Gud blir människa för att gudomlig­göra män­ni­­skan och dra in henne i den gudomliga kärlekens kretslopp.

Tron på Fadern, Sonen och den helige Ande fanns i kyrkan från början, men det är först när falska läror dyker upp som kyr­kan tvingas tänka igenom och formulera sin lära om den, väl med­veten om att inga be­grepp kan täcka in verklig­he­ten. Ändå be­hövdes det för att avslöja så­dana läror, som i början har ett sken av rimlig­het, men till slut visar sig vara åter­vänds­grän­der som begränsar mysteriet. Kyr­kan bevarar denna tro som sin dyrbaraste skatt. 

Gud valde att avslöja hemligheten stegvis. Det hade stridit mot klokhetens bud att up­penbara hela sanningen på en gång. En kyrkofader säger: ”Det gamla förbundet för­kun­nade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppenbarade So­nen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydli­gare.” Vår moder Kyrkan leder oss stegvis in i sanningen. Inte bara genom katekes och under­vis­ning, men också genom att lägga litur­gins och bö­nens ord i vår mun. Orden för oss in i verk­­lig­heten. När vi framskrider i tron och det kristna livet vidgar sig hjärtat, säger Be­nedic­tus. Hjärtat blir en boning för den heliga Treenigheten. Så att den kan leva i oss och vi den.

”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.

”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”, säger en kyrkofader. Det går ju inte att tänka sig enhet eller kärlek, om det inte handlar om flera. Fa­dern vore inte Fader utan sin Son. ”Den som inte har Sonen, har inte heller Fadern”, sä­ger kärlekens apostel. Och allt vore dunkelt och på stort avstånd utan ”en annan Hjälpare”, Anden, som leder in i hela san­ningen. De tre Gudomspersonerna är inte bara tre ”sidor” eller ”ma­nifes­tationer” av Gud, en av de falska lä­ror som fornkyrkan fick avvisa. Vi tillber var och en av dem som Gud. So­nen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofa­der, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Anden, i sin tur, är inte en ”tredje gud”, utan utgår från Fadern, väcker tro på So­nen och leder till Fadern genom att ingjuta kärleken.

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenigheten. Någon tycker att det verkar krångligt. Men vilka är alternativen? De som finns är bistra. Förenklat kan man se två al­ternativ. Det ena är tron på den upphöjt Ende och absolute, som krä­ver underkastelse, men som driver ut kärleken och fri­heten. I andra diket flyter man om­kring i en vag andlig­het, ibland inspirerad av österländsk andlighet, där allt till slut upplöses, inklu­si­ve män­­­ni­skan själv. Många blir i praktiken ateister, den moderna se­ku­larismens tra­giska öde.

Vårt svar på dessa hopplösa alternativ är tron på Fadern, Sonen och den helige Ande. Den tron är en skimrande pärla. Finns det nå­got större, något skö­nare? Finns det något som är mer välgörande för människan än det vi firar idag, tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande? Det övergår all filosofi och alla vis­hetsläror, utan att göra våld på förnuftet. Den utmanar alla andra religio­ner, men är källan till gemen­skap mel­lan alla män­niskor. Det låter som om vi hade tre gudar, men denna tro är enhe­tens källa. Den är ofatt­bar, men sam­tidigt enkel, när den tas emot i tro, när det stolta för­nuftet böjer sig för den uppenba­ra­de sanningen för­med­lad av den ena, he­liga, katolska och apostoliska Kyr­kan och omvitt­nad av en oräknelig skara helgon.

Hela kyrkans liv är ”trinitariskt”. Hon är byggd av So­nen och levandegörs i Anden. Or­det, logos, ger henne ordning och struktur. Anden, pneu­ma, ger henne dynamik och liv. Det som i vär­l­den väcker konkurrens och skapar motsätt­ning­ar, är i Kyrkan en källa till liv och mångfal­dens enhet. Kyrkan framträder som ett folk, ”för­enat genom Fa­derns, Sonens och den helige Andens enhet”. Domen fäller människan själv genom att avvisa den öpp­na­de famnen.

    ”Be­­­viset” för vår tro finns i män­niskan själv, i hennes djupaste läng­tan, i hennes oän­dli­ga be­hov av kärlek och delaktighet, en kärlek som ges av nåd och som efterfrågar hennes totala gensvar, som förvandlar och gudomlig­gör. ”Så äls­kade Gud världen.”

Därför bekänner vi vår allraheligaste tro - i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson