Kortpredikan 9 juni 2020, S. Efraim Syriern, diakon, kyrkolärare

1 Kung 17: 7-16; Ps 4: 2-5, 7-8; Matt 5: 13-16

Profeten Elia bad änkan i Sárefat att baka en kaka bröd åt honom, trots att hennes mjöl höll på att ta slut. Hon skul­­le  först  laga en liten kaka åt profeten, sedan åt sig och sin son.

Till uppgiften fogades löftet: ”Mjölet i krukan skall in­te ta slut, och det skall inte fattas olja i kruset.”

Ibland tycks resurserna vara på upphäll­ningen. Åtminsto­ne de vi ser med egna ögon.

Änkan i Sarefat handlade i trons lydnad. Hon såg ett ljus i profetens ord och följde det.

Jesus hän­­­­visar till denna änka när han predikar för sina egna i Nasaret, de som varken såg eller hörde vem som levde mitt ibland dem.

Inte heller kung Ahab såg vem profeten Elia var. Han var för­blindad av olydnad. Profetens ord blev bara ett svidan­de salt. 

För änkan blev orden ett ljus. Hon gjorde det förs­ta först. Trons lyd­nad blev en väg till förtrös­tan.

Och till trons glädje, den som Efraim Syriern sjöng om, han som kallades ”den helige Andes lyra”.  

”På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson