Kortpredikan 29 april 2020, S. Katarina av Siena, jungfru och kyrkolärare, Europas Skyddspatron
1 Joh 1: 5-2: 2 Ps 103: 1-4, 8-9, 13-14, 17-18a; Matt 11: 25-30
”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.”
Redan som barn fick Katarina en vision av detta ljus. Hon greps av intensiv längtan efter det, och längtan bara växte. Hon kallar det hunger och törst. ”Ni måste vara törstiga för att hålla ut”.
Som sin samtida, den heliga Birgitta, greps Katarina av ”glödande kärlek till Kristus och hans kyrka”. Hon levde i lydnad, inte bara till Gud, utan också till sina föräldrar och sina överordnade i kyrkan. Och dessutom till de fattiga och pestsmittade. Egenkärleken sattes på svältkost samtidigt som den sanna hungern och törsten växte.
Vår nästa och lydnaden är Guds verktyg som förtär egenkärleken. Därför kan man inte älska Kristus utan att också älska sin nästa och lyda Kyrkan.
Det förutsätter tålamod, disciplin och självkännedom. Katarina ger dock rådet: ”Själen får inte tänka på sina synder utan att påminna sig blodet (Kristi blod) och storheten i hans barmhärtighet”. Annars leder det till förvirring och förtvivlan.
Inte heller förtar det frimodighet. Tvärtom. Med självklar auktoritet och uppriktighet, ja, också med ”en viss sötma och charm”, trädde hon upp inför påven Gregorius XI i det bekväma Avignon och fick honom att återvända till Rom.
Hon säger till Kristus: ”Du är elden som med din hetta förtär all själens egenkärlek. Du är elden som tar bort all kyla.”
Ända till slutet följde Katarina dragningen till ljuset. Trots motgångar, svåra prövningar och yttre dramatik förblev hon naturligt varm och tillgiven, helt och hållet mänsklig.
Människan förvandlas till det ljus som kallar och drar henne.
”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.”
pater Ingmar Svanteson
