Predikan 3 Påsksöndagen 2020

Apg 21: 14, 22-33; Ps 16; 1 Pet 1: 17-21; Luk 24: 13-35

”Brann inte våra hjärtan när han utlade skrifterna för oss?”

Låt oss förena oss med de två lärjungarna på väg till Emmaus, som om det vore förs­ta gången vi följde dem. Det som hände då kan hända nu.

    De var på väg bort från Jerusalem och talade med varandra om det som hänt där under påsken. De får säll­skap av Jesus, men deras ögon är förblindade av sorg och bedrövelse. Den anony­me medvandraren frågar vad de talar om. Han spelar till och med okunnig om vad som hänt och de förun­drar sig. Som en skicklig terapeut får han dem att öppna sina hjärtan. De berättar om ”den­ne Jesus från Na­saret, mäktig i ord och gär­ning in­för Gud och hela folket”. Hur han blev utlämnad av de­ras egna överste­präs­ter och råds­herrar, dömd till döden och korsfäst, ”medan vi hoppades att han var den som skulle befria Israel”. Nu är de dessutom uppskakade, eftersom det har gått tre dagar och det hörs rykten om att han skall ha uppstått från de döda.

    Då börjar deras medvandrare tala, först med en mild men allvarlig fråga: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” Förvisso hade de läst och hört pro­­feterna, men kan det som hänt i Jerusalem ha något med Skrifterna att göra? Skul­le detta hända Mes­sias? Skulle inte han upprätta Guds rike och kunga­väl­de? In i det sista har de hållit fast vid sådana jordiska och politiska drömmar.

    Det blir ett märkligt bibelstudium. Deras medvandrare går igenom Skrifterna och förklarar vad som står om Messias överallt i dem. Hur mycket de hann gå igenom får vi inte veta. Kanske förklarade han psalm 16, som vi hörde Petrus göra i första läs­ningen? Kanske gick han igenom psalm 22, vars första vers Jesus ropat ut på kor­set:

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Förkla­rade han Jesaja 53, som Fi­lip­­­pos senare skulle göra för den etiopiske hovmannen? Eller berättade han hur Jo­sef av sina bröder blev såld till främlingar och sedan blev upp­­höjd i Egypten och kunde rädda alla ur hungersnöd?

    Lite senare, när medvandraren ätit med dem och deras ögon öppnats sade de:

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifter­na för oss?” Denna brand i deras hjärtan öppnade deras ögon och de kände igen ho­nom när han bröt brödet med dem.

    Att denna brand var avgörande har Kyrkan förstått och hon praktiserar det stän­digt. Vi ser det i Kyrkans liturgi, vi ser det i Benedictus regel. Kyrkan inleder varje eukaristi med att lyssna till Skrifterna. Avsikten är att göra våra hjärtan brinnande. Benedictus av­sätter dygnets bästa timmar för andlig läsning, med avsikten att det skall leda till brinnande insikt och kontemplation.

    Aposteln Paulus säger i 2 Korinthierbrevet att det ligger en slöja för våra ögon när vi läser skrifterna. Vi ser bara den bokstavliga innebörden. Den slöjan måste lyftas bort för att vi skall se Herrens härlig­het och nå friheten. Och ingen annan kan göra det än den helige Ande. Aposteln säger att ett ljus gick upp i hans hjärta. Det öppnar inte bara hans ögon, det förvandlar honom själv. Han kan fort­farande bli rådvill, men han är inte längre rådlös. Han slås till marken, men är inte längre förlorad. Han utläm­nas ständigt till att dö, men avsikten är att Jesu liv skall bli synligt i hans liv.

    Det som hände mästaren, att ”Messias lider detta för att ingå i sin härlig­het” hän­der också med lärjungarna. Det börjar med att deras hjärtan blir brinnan­de, deras liv förvandlas och de upptäcker att allt är förändrat genom Kristi död och upp­ståndelse.    

    De två lärjungarna bryter genast upp och återvänder till Jerusalem för att berätta för de andra. Vi har ingenting att berätta om inte våra hjärtan blir brinn­an­­de. Kom­mer vi att lära något av Corona-epidemin? Jag tror att villkoren är desam­ma: Vi kan lära av den i våra ”karantäner” när våra hjärtan blir brinnande av Guds ord. Det fortsätter när vår längtan växer efter och vi bereds för den heliga eukaristin.

En monastisk lärare på 1100-talet säger, paradoxalt nog, att man bara kan se om man själv blir ett bröd. Avsikten med eukaristin är att vi skall bli det vi äter. Att vi själ­va ska bli ett bröd som låter sig brytas och förtäras. Jesus ödmjukade sig intill dö­den. Han gav sitt liv. Lärjungarna får del av det brutna brödet för att gå samma väg.

En första fråga är den själv­rann­sakan­de: Vill jag bli brinnande? Eller är jag nöjd med det medelmåttiga? Det tröga och trånga hjärtat kan för­vandlas. Inte genom egna ansträngningar, men genom att bli brinnande av att lyssna till Guds ord. Vrede kan ersättas med saktmod. Självömkan med mod och iver, be­drövelse med frimodig­het och glädje. Det är efter­följelsens och ödmjukhetens hem­lighet. Den ödmjuk­het som fått löfte att upphö­jas. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”. Den som kom­mer till honom som kallar på alla betungade och bedrövade blir förvånad som de två på väg till Emmaus: ”Brann inte våra hjärtan när han utlade skrifterna för oss?” De liknar en drömm­ande som bör­jar blinka mot lju­set.

Herre, gör våra hjärtan brinnande genom ditt ord. Öppna våra ögon för att du är med oss alla dagar och särskilt i din Kyrkas heliga eukaristi.

Amen.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson